Radikalism på kuddar

Amelie Björck ser teatern bli en framåtriktad plats

Publicerad 2017-04-06

Francine Agbodjalou och Kudzai Chimbaira i ”Svarta revolutionärer faller inte från månen”.

Vi sitter utspridda på kuddar likt förväntansfulla barn. Redan rummet är en inversion av normaliteten vad gäller svart och vitt på teatern: i stället för "black box", ett luftig vitt scenrum som inbjuder till fri och oförutsägbar rörelse. Som att framtiden ligger i skådespelarnas, Kudzai Chimbairas och Francine Agbodjalous, unga händer.

Det är en lång väg kvar tills teaterns vita bastion i det här landet – detta förbund mellan vit publik och vit ensemble – på allvar ger vika. Men trots eller på grund av det hårdnande politiska klimatet i nord och väst tycks det nu i en stad som Stockholm finnas ett stort och hungrigt vitt-brunt-svart publikhav, redo att ta emot inte bara lite snäll multikulti utan stolt, svart radikalism. Om än kanske helst presenterad i historiskt ljus och utan emfas vid separatistismens och våldets befrielseväg.


Dramatikerkollektivet och kvällens regissör Ellen Nyman, som på Tribunalen tidigare kanaliserat sitt engagemang i En föreställning om svensk vapenexport, hämtar stoff framför allt från Svarta Pantrar-aktivisten Assata Shakurs självbiografi, på svenska 2015 (Verbal förlag). Shakurs texter har ofta spoken word-kvalitet, med anaforer eller upprepade fraser som "we carried on" eller "what's left when...".

På golvet ger Chimbaira och Agbodjalou texten kropp och rörlighet mellan sittkuddarna. Det finns hela tiden en livlig, rättfram enkelhet och tydlig gestik att vila i: inga luriga undertexter, inga skådespeleriklichéer. Det blir mer sceniskt kollage än traditionell teater; ljus och ljud öppnar viktiga glipor och tankerum i flödet.

I textmaterialet ingår också slavbiografiläsning, sånger på blandade språk, maskspel och nutidsreferenser. Lite plockigt blir det. Jag får själv agera skalpmasserad statist i en frisörscen om hårpolitik (särskilt aktuell genom Michelle Obamas "naturliga hår" efter 8 år som plattångs-straight presidentfru). Spelar jag svart kvinna nu? Kan jag, bör jag, får jag? Det outredda i interaktiviteten blir något att ta hem.


Assata Shakur står än idag, snart 50 år efter sin rymning från ett genomkorrupt livstidsstraff till exil på Kuba, på FBI:s lista över de 10 mest efterlysta terroristerna. Den som vill veta allt om Shakur får gå vidare till biografin eller se dokumentären Eyes of the Rainbow på youtube.

Föreställningen blir snarare en skiss över scenen hon uppstod ur. Och över teatern som en framåtriktad plats, där historiens och nuets grymhet kan erkännas, men där kraften förblir större än bitterheten.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln