Skört, men också stumt

Amelie Björck ser Jenny Wilsons ”Exorcism” bli performance på årsdagen av #tystnadtagning

Publicerad 2018-11-09

Ur ”Who’s Afraid of Jenny Wilson?”

Jenny Wilsons album Exorcism skapades till stora delar före metoo-vågen, men kom att bli en del av rörelsen med sin berättelse om en självupplevd våldtäkt. Med skärande och benhårda texter över elektroniska beats från öst, syd och väst, driver musiken ut skam ur världens förnedrade kvinnokroppar.

När Py Huss Wallin, oförvägen regissör, ställer upp i Dramatens nya gren ”performance concert” går det sådär. Uppgiften är att tillsammans med Wilson skapa en helt ny musikteatershow utifrån artistens traumatiska erfarenhet – vid ettårsdagen av scenkonstnärernas #tystnadtagning.

Skörheten i projektet imponerar: här skippas både bitchpower och glansig proffsighet. Det är naket, blottat och lite taffligt.


Sångerna berättar om övergreppet, och ett gäng unga tjejer från Balletakademien i masker och peruker mångfaldigar Wilsons gestalt och gör utsattheten kollektiv. I en rad enkla och välgörande fula koreografier lösgörs kvinnoschablonerna – 50-talskäcka som 00-talsporriga – från själens ömtåliga inre ton. Wilson blir glittrig varg bland rödluvor som för att visa på maktpositionernas tendens att flytta runt.

Mycket är fint, men något viktigt fattas. Wilsons nyskrivna musik, framförd av män i grismasker, är märkligt rockig och inte särskilt medryckande. Artistens röst är också, trots kroppens magnifika pondus, väldigt tunn och texterna kommer ibland bort. När scenen i metoo-anda fylls av svartklädda kvinnor känns manifestationen ganska stum. Bröstet vidgas inte som det borde.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.