Vampyren är tillbaka på hemmaplan
Cecilia Djurberg ser en fartfylld och queer uppsättning av ”Låt den rätte komma in”
Publicerad 2019-09-21
I höst fyrar Kulturhuset Stadsteatern av en liten John Ajvide Lindqvist-festival i två delar. Om ett par veckor svarar skräckförfattaren för ett nyskrivet innerstadsdrama vid Mariatorget, men först ut är Vällingbypremiären av Låt den rätte komma in.
Det är inte första teaterförsöket med denna Västerortsskräckis, men väl Sverigepremiär för den brittiske dramatikern Jack Thornes pjäs, som bygger på både både romanen och på Tomas Alfredsons film.
Naturligtvis är det en grej att att Blackebergsvampyren uppträder på hemmaplan. Scenografen Jenny Ljungberg har följaktligen jobbat platsspecifikt och publiken sitter vänd mot Vällingby torg, som ligger öppet bakom de otäckta fönstren i Trappans svarta låda.
Precis som i filmen lyfts utanförskapet, relationerna och det tidlösa temat med komplicerad kärlek fram. Ja, inte i solljuset då, eftersom man här inkluderande nog med respekt för alla rollfigurer spelar efter solnedgången. Men väl i samtida, teoretisk blixtbelysning, där det är mer än den mobbade Oskars Nirvana-t-shirt som avslöjar att uppsättningen lämnat filmens 1980-tal bakom sig.
Filmen har dock absolut satt sina spår i Johan Paus teaterregi, men om dess främsta förtjänst var fotot lägger han ljudlig, estetisk kraft på att betona det fysiska rummet.
Det mullrar, pyser, ryker, flimrar och gläfser om föreställningen. Mest effektfullt, men regissörens till synes omättliga smak för handmickar orsakar några ljudkonstnärliga manér för mycket som kunde strukits ihop med ett par sackande scener.
Spelet flödar dock nästan lika ymnigt som teaterblodet, med undantag för ett par individuella, wobblande insatser. Tråkigt blir det dock aldrig. Ensemblen gungar, kryper, klättrar, joggar, dansar, åker skridskor, spelar kubb och ger sig ut på torget — där det bjuds på överraskningar som inte behöver spoilas.
Att titelns språkligt spoilande genussyftning på vampyren Elis replik ”Jag är ingen flicka” blommar ut totalt i denna queera uppsättning måste däremot nämnas. Eli är varken flicka eller pojke, utan både och, eller ”ingenting” som hen själv säger.
Queenfähiga Carlos Romero Cruz låter elegant och naturligt den rätte komma ut i sin hypnotiskt knivskarpa Eli. Dominant i salon-hår, glittriga sneakers och en barnslig, stickad slipover med bäbävitt lamm blir kärleksdramat på blodigt allvar med Magdi Salehs mjuktruligt glansögde Oskar.
I deras fina, otvungna närspel fångas den normkritiska, tematiska substansen i den högst verkliga frågan om sexuell identitet bortom vampyrmotivet.
