Teater som vanligt

Barbro Westling ser ”Skånska mord” – en flykt från analysen och samhället

Publicerad 2017-02-13

Sven Boräng, Andrea Edwards, Kerstin Andersson och Ester Claesson i Skånska mord 1989-2015.

Nio människor har skjutits ihjäl i Malmö under det ­senaste året, fyra gånger så många mordförsök har skett med vapen. Det är ett våldsamt aktuellt utgångsläge för en pjäs som heter Skånska mord 1989–2015. Men på Intiman i Malmö är teaterns väggar bunkertjocka.
Därinne är det teater som vanligt. I nya pjäsen utgår Kristian Hallberg från sex välkända mordfall i Skåne men spåren till verklighetens Hörby 1989, Teckomatorp 2007 med flera har sorgfälligt suddats ut. I scenerna finns inget våld, det är före eller efter själva morden. Det är en mormor och en pappa som ska fira ett barnkalas, det är människor som kommer överens eller ­bråkar lite.


I dialogen antyds onda avsikter, en mamma meddelar farhågor till sin dotter, det hörs uppmaningar om att vara försiktig. Och så förmedlas sorgen, saknaden, kollapsen efteråt. I vissa scener skiftar perspektivet mellan mördare och offer. Orden kan komma ur samma skådespelares mun. Johan Hafezi talar både som den knivmördade Gerard Gbeyo och förövaren Pierre Ljunggren i Klippan 1995-scenen. Men inget nämns om nazismen bakom dådet!

Så är vi där igen, i det konfliktutslätande allmänna ”det kunde lika gärna varit du som mördat för vi bär alla samma mörker inom oss”. Den insikten förmedlade kung Oidipus för tvåtusen år sedan och bidrog möjligen därmed till en humanistisk, demokratisk civilisation.
Men nu är vi här och texten lånar från Flashback, härmar Leif GW Persson i Veckans brott och är över huvud taget ingen tragedi.
På scenen flyter ett guldinramat skånskt landskapsmåleri ut på golvet, kostymerna är på temat blommigt, tossigt, färgglatt. Ett känsloförstärkande musikspår ligger under, apostroferat av kontrabasisten live på scen.
Regissören Tobias Hagström-Ståhl verkar över huvud taget ha gjort sitt yttersta för att underblåsa textens flykt från konkreta sammanhang, analys och samhälle. På scenen står ett växthus i glas där några skådespelare alltid sitter i samvaro kring ett bord medan scenerna pågår.


Det blir till en bild av problemet. För vad vill denna föreställning göra mer än att nosa i ett publikt tacksamt stoff?
Ensemblen spelar ­distinkt, växlar skickligt mellan spex, lustmord och sorg.
Det är verkligen inte ­deras fel att det blir som det blir. Det är texten som jag, på plats i ­Malmö, skulle vilja kalla ­förtvinad.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln