Slumpens dödliga vägar

Amelie Björck ser Hålla andan av Zinnie Harris på Dramaten

Publicerad 2019-01-21

”Kopplingen till Faust är uppennbar” skriver Amelie Björck som sett ”Hålla andan” på Dramaten. På bild: Joaquin NaBi Olsson, Nina Zanjani, Jonas Malmsjö, Giovanni Bucchieri, Ana Gil de Melo Nascimento, Hulda Lind Jóhannsdóttir.

Dystopisk våldsamhet, skörhet och knastertorr humor. Den skotska dramatikern Zinnie Harris Hålla andan från 2015 rör sig i Lena Endres vackra och poetiska, snarare än tolkande regi sömlöst mellan dessa poler.

På knappt två timmar ställs huvudpersonen Danas liv fullkomligt på ända. Hon börjar som en lyckad ung forskare, kallad till intervju för ett prestigeprojekt i Alexandria, och slutar på en båt över Medelhavet berövad allt. Scengolvet lutar i slutscenen tills väskor och människor med obönhörlig Titanic-långsamhet dråsar ner i vattnet. Danas Europa, denna trygghetsposition i henne själv, går till botten: Hon är i samma situation som så många flyktingar i dag, fast i en omkastad geografi.


Kvällen före intervjun gick hon hem med en stilig man – big mistake. Nina Zanjanis Dana och Jonas Malmsjös Jarron liknar i denna koreografiska scen två perfekt formade människodockor i en passionerad sexakt. Det är vackert. Det är också ”för bra för att vara sant”. Morgonen därpå vill mannen, som Malmsjö gör liksom oljigt lugn, betala för det hon trodde var begynnande kärlek. Han deklarerar utan åthävor att han är en ”demon”.

Dana vägrar köpas av hans 45 euro. Demonen fortsätter då att på alltmer nedbrytande vis pracka på henne pengarna. Hans kompanjon ”bibliotekarien” (en absurdistiskt kommunal Simon Norrthon) försöker vägleda Dana med hjälp av nonsensartade självhjälpsböcker – och i smyg göra utbetalningar på 45 euro. Dana vägrar.


Kopplingen till Faust är uppenbar. Hos Goethe lockas Gretchen i fördärvet genom de juveler hon tar emot av Faust och demonen Mefistofeles. Dana retar alltså i stället upp sin demon genom att inte låta sig köpas. Zanjani spelar henne lättläst som moraliskt god. Likt en medeltida Envar ställs hon inför prövningar men ger upp endast för sin syster Minnies skull (Ana Gil de Melo Nascimento). Den intimt koreograferade ömheten mellan systrarna under resan genom Europa gör migrationsdramat
gripande.


Varför straffas då Dana? Vad är sensmoralen? Om man väljer bort den dummaste tolkningen: att kvinnor inte ska ha sex med okända män, återstår två mer tänkvärda. Danas karriärism tycks tanklös. Hennes forskning handlar om hur företag kan vinstmaximera genom att låtsas vara kundens vänner. Nog är hon (trots att regin inte framhåller det) lite medskyldig till urholkningen av samhällets hjärta?

En annan sensmoral påminner om slumpens makt: det finns ingen logik i vem som tvingas bli flykting. Det är just detta samhällets hjärta vet och handlar efter, om det bara hålls levande.