Vilse på operan med Verdi och Violetta

En alltför stel La traviata

Uppdaterad 2019-12-20 | Publicerad 2019-11-24

Verdis ”La traviata” på Kungliga Operan.

Om man nu placerar en läckert gråblå anatomisk teater mitt på scenen, fylld av svartklädda herrar i publiken som betraktar den döda Violetta liggande på bordet med en snövit, genomskinlig svepning över sig; då inställer sig givetvis förväntningar. Vem eller vad är det som ska dissekeras? Ska Violettas dödsorsak utredas, har hon mördats? I så fall hur? Vill herrarna som bevittnar den anatomiska dissektionen försäkra sig om sin respektive oskuld?


Magdalena Åbergs scenografi är symbolisk, vilket ofta leder till problem med operor som domineras av realism. Och när nu inte dissektionssymboliken följs upp eller fästs i spelet, så uteblir den närhet mellan publik och scen som rimligen var avsedd på papperet.

När den anatomiska teatern inte finns på scenen så är där tomt, för att inte säga ödsligt, så när som på ett bord och några stolar. Är det också symboliskt, som i ”så tomt det är kring kurtisanen som valde kärleken framför sitt yrke”? Men det har ju redan både ord och musik berättat. Verdi visste vad han gjorde, en teaterman ut i fingerspetsarna. Det inte Piaves libretto berättar, finns i musiken.


Symboliken tycks också fjättra sångarna, spelet mellan dem är stelt, om inte drabbat av rigor mortis, som vore alla placerade på dissektionsbordet. Endast undantagsvis får de stora känslor som far likt pingpongbollar mellan Violetta, Alfredo och dennes far Giorgio kropp. John Erik Elebys Doktor Grenvil lyckas trotsa regin och sätta sceniskt (och vokalt) avtryck. Och som tur är har Ida Falk Winland en god scennärvaro som Violetta, och även om hennes röst dras med ett visst vibrato, så är den samlad och frambringar eleganta pianissimon.

Som den trånande Alfredo hörs norrmannen Bror Magnus Tødenes. Hans tenor saknar inte kraft och fraseringen är läcker, men klangen skulle behöva befrias. Man vänjer sig vid rösten, vilket betyder att den skulle behöva lite mer karaktär. Karl-Magnus Fredrikssons (Giorgio Germont) varma baryton är en fröjd att lyssna till, och han lyckas på något vis undvika att störas av den tomma scenen, vilket är svårare för Kristina Hansons Annina som har lång väg att vandra in och ut på scenen.


Kören är utmärkt, samlad klang och god styrka, liksom orkestern spelar gott under Domingo Hindoyan. Men försvinner i vimlet gör Susann Véghs välsjungande Flora och det är, tyvärr, symboliskt för hur realismen och därmed dramatiken slukas upp av denna oklara anatomi av en opera som egentligen så levande försvarar både kvinnans frihet och kärleken.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.