Skolpojkarna borde vara vildare än så
William Goldings ”Flugornas herre” inte tillräckligt läskig
Publicerad 2022-09-27
Pojkar utelämnade åt varandra på en öde ö. Deras plan har kraschat i havet. Flugornas herre från 1954 är en klassiker i skolpojkar-blir-vildar och William Golding skrev romanen i den tunga skuggan av andra världskriget. Golding såg ondskan som medfödd och ofrånkomlig hos människan. Så fort civilisationen släppt sitt grepp, härjade odjuret fritt.
Tanken är både välkänd och ifrågasatt och på Helsingborgs stadsteater vill nybakade regissören Johan Paus nog mest av allt använda Goldings berättelse som ett varnande exempel. Paus talar i teaterns programblad om behovet av en ”humanistisk vinkel” i vår tid av ”ökat våldsläge”.
En sån varning är vad som förkroppsligas på lilla scenen i Helsingborg. Vi ser hur lätt den demokratiska princip som den ansvarstagande Ralph (Tobias Borvin) och Piggy (Cecilia Borssén) företräder — respekten för allas rätt att tala bara de håller i snäckan — kan raseras av den aggressivt hetsande Jack (Ronja Swedmark). Jack vill vara ensam hövding, jaga och döda grisen och sen dansa. Snart försvinner Jack med sina anhängare och deras vassa spjut i mörkret.
Problemet med föreställningen ligger inte där. Den vuxna ensemblen spelar skolpojkarna i energisk kakafoni, desperata, vanmäktiga och skrikiga. Vi ser och fattar hur de eftersinnande som vet vikten av att hålla elden vid liv, inte har en chans och vi följer förloppet till slut.
Men Goldings berättelse är inte bara ett åskådliggörande av vad rädsla förmår utan vilar också hårt på en mer smygande suggestion. Hur det otäcka alltmer tar plats och mer subtilt injagar skräck. Den känslan utvecklas aldrig eller kryper inpå i Helsingborg.
Marie Mobergs scenbild består av svart sand under en tom himmel. Av den omgivande djungeln syns inte ett blad och hörs lika lite. De ihärdigt surrande flugorna kring det ruttnande grishuvudet, så centralt i pojkarnas smittande fasa, det surret är knappt hörbart och det spetsade grishuvudet är pytte.
Scenens tomhet sätter en existentiell ram kring handlingen men Golding är inte Beckett. Allt tomrum exponerar även på ett olyckligt sätt Nigel Williams scenbearbetning som har många år på nacken.
