Storverk av systerskapet
Publicerad 2014-11-20
Feministisk problematik som överraskar på Borås konsthall
Borås konstmuseum tillhör de mindre konstinstitutioner utanför storstäderna som ofta överraskar. Intendenten Karolina Pahlén har nu satt samman en grupputställning som både visar upp och skapar en plattform för konstnärskap som på olika sätt tar sig an en feministisk, ofta queerfeministisk, problematik. Att detta på intet sätt är en överstökad tematik i konsten visar om inte annat könsfördelningen på konstsajten ArtReviews famösa lista över konstvärldens hundra mäktigaste som nyligen offentliggjordes.
Det första som slår mig i Borås vackra kulturhus är att Syster lyfter fram en mångfald av uttryck, snarare än går på djupet. Här blandas serietecknare som Hanna Stenman och Sara Hansson med musiker som Jenny Wilson och konsthistorieaktivister som EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov. Om det är något perspektiv som saknas så skulle det vara verk som behandlar vår digitaliserade verklighet.
Den som väntar sig nya perspektiv på patriarkatets förmåga att reproducera sig får vända sig någon annanstans. I stället för explicita och aggressivt uppfordrande känslor kring sakernas ojämlika tillstånd är utställningen full av stillsammare, om än konstruktiva, undersökningar och bejakande gestaltningar av systerskapets historiska gärningar och samtida möjligheter. Både Maja Borgs och Kajsa Dahlbergs verk gör exempelvis bruk av ikonen Virginia Woolf och i den tillhörande utställningstidningen har formgivarna Bastion bytt typografi på nästan varje sida, och tydligt synliggjort upphovskvinnan till respektive typsnitt.
Musikvideon som genre lämpar sig utmärkt för att suggerera fram en stärkande känsla av framåtanda och kollektivism. Det visar till exempel Roxy Farhats nya video till artisten Zhalas låt I’m in love. Till ett monotont beat och en drömskt rytmisk refräng flätar ett tiotal kvinnor i olika åldrar varsamt varandras hår, sjungande tillsammans. Och i sina bästa verk pendlar hela utställningen mellan denna förföriska stämning av gemenskap och ett kritiskt synliggörande av interna skillnader, systrar emellan.
I videoinstallationen Ricerche: Three ser vi konstnären Sharon Hayes intervjua trettiosex elever från ett separatistiskt collage i USA om deras sexualitet. Formen är hämtad från 60-talets cinéma vérité-tradition och utgår från Pasolinis klassiska Comizi d’amore. Hayes film synliggör inte bara på ett djupt rörande sätt mångfalden av identitetspositioner i en närmast anakronistisk skolform. Ricerche: Three visar också på hur denna så kallade interaktiva filmgenre absolut inte tillhör historien.
Skillnader och konflikter inom feminismen aktualiseras i flera verk. Tydligast sker det i Johanna Gustavssons väggtext Brev till en medelklassfeminist. Ett verk som slagkraftigt gestaltar ambivalensen inför ett dominerande språkbruk och ojämlikheter som finns inom vilken politisk rörelse som helst.
Innehållsmässigt intressant och viktigt på alla sätt och vis men formellt mer outvecklad är presentationen av Sisters of Jams arbete med frågor om ”gemenskap, ensamhet, historieskrivning och kontinuitet” med utgångspunkt i Kate Milletts feministiska konstnärskollektiv.
Detta verk hade mått bra av lite mer knutna nävar.
