Sagobilder för vuxna

Ulrika Stahre går på Bonniers konsthall

Ulrika Stahre

När norske Torbjørn Rödland ställer ut i Stockholm för första gången på tjugo år är det med ett antal verk som samlats under titeln Fifth honeymoon. Det signalerar både erotik och besatthet, alltings upprepning, kanske en sorts besvikelse (femte gången gillt), konsumtion av männi­skor och känslor. Ja, det är en ­infallsrik titel.

De flesta fotografier är från de senaste åren, ett och annat har över tio år på nacken, som till exempel det lite kusliga Baby (2007), som fångar någon som är mycket liten och mycket gammal i samma uttryck.

De intressantaste fotogra­fierna är de stillebenlika kompositionerna, som knappt innehåller något oväntat moment, utan mer är uttryck för sinnlighet och närvaro – av annanhet, av frihet om man vill. Som An old form, eller Cotton on cardboard.

Men de flesta av verken är tydligt riggade, lätt surrealistiska sammanställningar av sådant som inte brukar passa ihop. Mystiska pärlor som ringlar, dubbelporträtt av människor som tycks stå mer eller mindre i konflikt med varandra. Smekmånadstemat hålls uppe av en och annan ring, av droppande vätskor.

Rødlands fotokonst är både lekfull, på gränsen mellan det lätt avkodade och det som verkligen lyfter betraktaren till något utanför tid och rum. På Bonniers konsthall kommer jag förstås att tänka på Annika von Hausswolff. Det är samma generations fotografer, en liknande känsla för visualitet som gränsar till kitsch – sagor för vuxna.

Sinnligheten är något som både manifesteras och förstörs. I konsthallens stora centrala rum har fotografierna placerats utan någon som helst känsla för deras möjlighet att fånga uppmärksamhet. Avstånden blir för stora, bilderna helt hjälplösa, förlorade i det stora vita. Jag antar att det finns en tanke med det hela – kanske en förstärkt alienation – men den tanken borde ha förkastats.

När Bonniers förvandlar Rødland till nästan en posör, med avståndet som vapen, är det tur att man samtidigt visar två stipendiater. Dessa har tvärtom klämts in på förfärande liten yta. Både Liva Isakson Lundin och Linnéa Sjöberg hade förtjänat mer utrymme. Hos båda finns en levande materialnära sensibilitet som Rødland också låter ana.

I Liva Isakson Lundins stora To hold sway är stålet tuktat och tämjt av rep, i stora böljande former. Det blir en sorts vindlande flerdimensionellt telefonklotter, eller kanske molelkylsträngar – kraft som möter mjukhet i en ändlöst kosmisk virvel.

Denna skulptur möter Linnéa Sjöbergs konceptuella vävar och tajta objekt av vardagsprylar inklämda i behandlad kohud. Dessa Inälvornas dans uttrycker något som liknar Isaksons skulptur: kraften att visa och hålla tillbaka, att spjärna och sprängas.

Linnéa Sjöberg har avslutat åtminstone ett performanceprojekt – GTD4s810, då hon i ett och ett halvt års tid klädde sig och agerade som ”karriärs­kvinna” – som väv genom att helt enkelt väva bort och in de använda kläderna. Hantverk möter här idékonst på ett både spännande och självklart sätt.