Året som flyttade gränser

Ulrika Stahre ser 1989 ställas ut på museum

Uppdaterad 2019-09-11 | Publicerad 2019-09-08

Nyårsafton 1989 råkade jag befinna mig i Tyskland. Det var verkligen en slump, en kombination av reslust och bekanta på plats, men jag tror inte att det är en efterkonstruktion att det kändes som att vara i en liten ficka i historien. Så mycket hade hänt den hösten, så mycket var på väg, nyårsfesten vibrerade av lika delar framtidstro och framtidsskräck. Vi var allihop några andra än vi varit bara ett år tidigare.

1989 är absolut ett märkesår vare sig man minns det eller inte – Berlinmuren föll och med den flera regimer i östblocket, på Himmelska fridens torg i Peking bemöttes protesterna med övervåld och massaker – och denna 30-årsjubilerande höst passar Nationalmuseum på att öppna en utställning bestående av dokumentärt foto, affischer, skivomslag, konst och design. Allt om och av året 1989.

Varför gör just Nationalmuseum en utställning som är nästan samtida? Den frågan besvaras med att museet har ansvar för designen, samt porträttsamlingen, ända fram till nutid. Och när Moderna museet ändå inte har varit intresserade av en jubileumsutställning så fick det bli denna lite udda skapelse.

Platsen är viktig, för i lokalerna blir 1989 mer av ett bokslut, en historisk utställning, som pekar bakåt snarare än framåt. 

Detta gäller skildringen av de politiska händelserna. Framför allt de vid det här laget ganska slitna dokumentära fotografierna av människor vid muren i november och december – drömmarna, kyssarna, den lite punkigt korniga estetiken – liksom de ikoniska bilderna från Himmelska fridens torg. Historiska händelser som frusit fast i sin form och inte längre betyder något som har med uppror att göra.

Jag tycker mycket om och blir berörd av dessa bilder, det är inte det. Vad jag önskar är kanske en tydligare koppling, både till den konst och design som visas och till andra historiska ögonblick. Som det ser ut nu isoleras 1989 till en ö i tiden – där politiken egentligen mest möter kulturen i de politiska affischerna, samt i påminnelsen om flera kulturella strider: den islamistiska fatwan mot Salman Rushdie, den amerikanska konservativa tokhögerns attack på både Robert Mapplethorpe och Andres Serrano, och här hemma antiporraktivisternas försök att stoppa serietidningen Pox. En cocktail av en mer moralistisk feminism och religiös fundamentalism som pekar framåt mot en något mörkare tid.

Men ”1989: Kultur och politik” är ändå en liten konfektask av ikoniska konstverk och inflytelserik design. Guerilla Girls, Andres Serranos Piss Christ, Axel (f d Annica) Karlsson Rixons protoselfies i serien Turismer, skruvade vardagsskildringar av Lars Tunbjörk, Nan GoldinsThe Cookie Mueller portfolio, Susan Meiselas fotografier från den nu alltmer omtalade gränsen mellan Mexiko och USA. Det tar liksom inte slut, alla dessa mästerverk som skapades, eller visades, år 1989.

Det var en tid för ökad internationalisering, den globala samtidskonstens förestående genombrott. Fotokonsten börjar ta över, medan videokonsten fortfarande får vänta (men inte musikvideon, vilket föredömligt demonstreras här). Gränser, inte bara den mellan öst och väst, luckrades upp. Både mode och design pekar också tydligt framåt, mot ett avskalat 1990-tal.

Nationalmuseum är först ut att ta sig an 1989. Det är en rätt okontroversiell utställning, med en del nostalgiska drag främst i det populärkulturella fältet. Den påminner en hel del om de böcker som publicerats på senare år: 1919: Kvinnornas år av Unda Hörner, Florian Illies Århundradets sommar 1913, Elisabeth Åsbrinks 1947. Det blir helt enkelt lite plockigt och ryckigt.

Vi rör oss, som kanske framgått, mest i Europa, med små nedslag på andra platser. Utställningsarkitekturen associerar till både muren, Tetris och Brandenburger Tor. Det ikoniska draget är så kraftfullt att syret nästan tar slut. Och det var kanske så det kändes, egentligen, där vid gränsen mellan Väst- och Östberlin i november 1989.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.