Bisarrt upplägg kring Rembrandts målning
Frågan är varför den så lättvindigt karaktäriseras som ett svenskt kulturarv
I måndags kväll hade Konstakademien tänkt sig att besluta om framtiden för deras värdefulla ägodel och kassako, Rembrandts ”Batavernas trohetsed”. Det gjorde de inte, som väntat bordlades ärendet.
För den som inte hängt med i turerna är de i korthet: Rembrandt färdigställde sin målning 1662, 1734 köptes den av svenske affärsmannen Nicolas Cohl. Det var på den tiden sådana intresserade sig för konst. Efter en hel del ägarbyten donerades den 1798 till akademien, som sedan deponerade den hos Nationalmusem när byggnaden var klar 1864. Sedan museets nyöppning 2018 har museet betalat en avgift, en hyra, för att få ha målningen hos sig, sammanlagt två miljoner fram till nu. När detta kontrakt nu ska omförhandlas vill Nationalmuseum inte betala, och Konstakademien funderar på att deponera målningen hos Rijksmuseum i Amsterdam (som tydligen lovat att öppna plånboken).
Upplägget är förstås bisarrt. Det handlar om två institutioner som båda blöder ekonomiskt, som borde ha tillräckligt mycket gemensamt för att kunna förhandla fram en kompromiss. Hela situationen är frustrerande, om man nu vill kunna se Rembrandts fantastiska målning i Stockholm.
Men varför är debatten så skev?
I Dagens Nyheter skriver tre tunga namn från forskning och museivärld att målningen måste få vara kvar på Nationalmuseum eftersom den är en del av det svenska kulturarvet. I Affärsvärlden skriver Peter Benson att den måste få visas där eftersom den är värd en miljard.
Jag kan tänka mig en och annan protest från många delar av världen apropå vad som är ett nationellt kulturarv. Parthenonfrisen ”köptes” av lord Elgin under 1800-talets första år. Ett brittiskt kulturarv? Ett mer extremt och svårare problem är Mona Lisa som har funnits på fransk mark sedan Leonardos tid, vilket borde göra målningen till ett definitivt franskt kulturarv. Eller?
Frågan om återbördande, restitution, har kokat under senare år, framför allt i relationen mellan före detta kolonialmakter och koloniserade. Just nu byggs ett digitalt museum över de konstverk som stulits från Ukraina.
Men ”Batavernas trohetsed” köptes ju, invänder ni. Ja, men även det som plundrats har ofta hamnat på en marknad. Frågan är varför en Rembrandtmålning så lättvindigt karaktäriseras som ett svenskt kulturarv. Eller varför den så självklart alltid måste visas i Stockholm. Jag förstår ärligt talat inte problemet med en deponering i Amsterdam. Det är väl bara bra om fler och andra besökare kan se ett unikt verk.
Slappt av mig kanske.
Att målningar blir mer attraktiva för besökare för att de är värda mycket pengar är så sjukt så jag vet inte var jag ska börja. Den enklaste, billigaste teckning kan förändra livet. Det vet alla som vet.
