Fri rörlighet

Ulrika Stahre hyllar en mångsidig mästares processioner på Louisiana

Publicerad 2017-02-22

William Kentridge ”More sweetly play the dance”, 2015. Sjukanals videoinstallation med megafoner.

KONST. Inte alla konstnärer berör. Det är inte heller konstens uppgift. Vissa verk kan jag grubbla på i åratal, andra är enklare att förstå. Detta har inget med kvalitet att göra, bara med själva mötet mellan konsten och betraktaren. Situationen och ens egen personlighet spelar in, liksom massor av andra variabler – inläsning, utbildning, vilja. 

William Kentridge hör till de konstnärer jag alltid har berörts av, och alltid grubblat över.

William Kentridge, ”O Sentimental Machine”, 2015. Femkanals videoinstallation med megafoner.

Bosatt i Johannesburg, och tillräckligt gammal för att ha varit verksam under apart-heid och dess upplösning, är Kentridge en konstnär som medvetet och nära arbetat med både politiska, historiska och existentiella teman. Verk som berör kolonialismens brott, som Black box/Chambre noire (visades på Moderna museet 2007) har samsats med undersökningar av kreativiteten i sig – konstnärens ateljé och verktyg. 

I Berlin ställde Kentridge ut på Martin Gropius Bau förra sommaren, en utställning som mer än något annat behandlade just konstnären, som yrke och identitet.

William Kentridge, ”Right into her arms”, 2016. Miniatyrteatermodel med projicerade bilder, teckningar och rekvisita. Trä, stål, papp etc.

”Thick time”, som nu visas på Louisiana, är en berättande retrospektiv, från de tidiga filmerna med sina utbroderade fantasier, konstnärens dubbla alter egon och miljöer omisskännligt sydafrikanska – gruvan, den protesterande massan, en strand där visuella mirakel inträffar – till de stora rumsinstallationerna och lekfulla kommentarer där konstnären tecknar sig själv om och om igen. Blandningen av film, foto, teckningar, silhuetter är djärv.

Kentridge äger de många strängarnas lyra: film, teckning, skulptur, regi, installationer. När han inte regisserar Trollflöjten eller Alban Bergs Lulu, skapar han underfundiga maskiner, som den blåsbälg som arbetar i installationen The refusal of time (2012). Detta verk, som köpts in av Louisiana, är ett överskridande allkonstverk vars byggstenar är film, musik och objekt. Stora megafoner är utställda på golvet, runt väggarna projiceras film och i mitten arbetar bälgen – en evighetsmaskin som både mäter och överskrider tiden.

Man kan ana processionens tema redan i The refusal of time: människor rör sig på rad, på väg från någonstans till någon annanstans. Temat återkommer i More sweetly play the dance (2015): här är det en procession kort och gott, där deltagarna gör allt från skriver maskin, dansar, bär fanor och porträtt, drar varandra, släpar på droppställningar. Gående sekatörer och skelett. 

Det finns faktiskt en början och ett slut, själva den utdragna processionen, som kunde vara ett demonstrationståg eller en karneval, har också en varierande intensitet. Själv funderar jag på varför detta verk påverkar mig så starkt.

Kanske är det en skildring av gemenskap, trots allt. Att alla dessa olika individer bokstavligen drar åt samma håll. Att processionen, denna ritual med djupa historiska rötter, som missbrukats av fler än en totalitär regim, kan frigöras och kanske verka frigörande. Jag funderar på den re-enactment av en atensk procession som ska genomföras på Documenta i Aten senare i vår. På den marsch för Aleppo som rör sig genom ett vintrigt Europa. På hur tiden kan mätas med stegen, och hur alla gemensamma steg får den att sakta ner.

Rörelse är en av Kentridges viktiga teman. Inget är vad det ser ut att vara, redan hans tidiga filmer utmärktes av surrealistiska förvandlingar. Filmerna är gjorda så att de hela tiden bär med sig sin tillkomst: teckningarna suddas ut och ersätts – det drama som pågår är halsbrytande föränderligt – medan bakgrunden oftast är densamma. 

Stabiliteten finns i återkommande figurer och motiv: megafonen, tidningen/texten, skrivmaskinen. De gamla telefonerna.

I det lilla rum som ägnats skulptur rör vi oss också i en scenografi. Ljus och skuggor förändrar formerna, enkelt knep kanske men konsekvent. 

Rörelsen är vår stora tillgång, och i Kentridges konst balanseras den så oerhört skickligt med tiden och nostalgin. Konstens djupa rituella rötter åkallas utan att någonsin bli ytlig rekvisita. 

Trots att jag kan uppleva en viss trötthet inför de superstjärnor som just nu dansar – och länge har dansat – på de stora konstinstitutionerna, blir jag ändå så tagen av denna både anspråksfulla och tillgängliga utställning.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln