Migränen plockas isär i alla sina beståndsdelar
Det invanda blir utmanat av Sirous Namazi och Lisa Tan
Publicerad 2023-09-24
På Bonniers konsthall kan man denna höst uppleva det obehagliga när former som inte passar ändå tvingas ihop. Huvuden på fel kropp, snäckskal på fel plats. Tilda Lovell skapar där återigen skräck av det nästan bekanta. På Magasin III visas Sirous Namazis verk ”Patterns of failure”, som är en helt annan form av sammanfogningar.
Konstnären har från olika loppisar skaffat sig ett lager av porslinsfiguriner, slagit sönder dem och fogat samman i nya konstellationer, bågar som trotsar tyngdlagen, som häver sig upp, nästan segerrikt. Antagligen är det den oskuldsfulla färgskalan och de i grunden väna figurerna som gör verken så eleganta, sårbara – alls inte otäcka.
Utställningens titel, ”Pending”, signalerar väntan, rörelse, att något är på gång. Porslinsfigurerna må ha fastnat i nya sammanhang. Men de är samtidigt på väg, de omformas på andra sätt, ger nya visuella möjligheter – som broderi, som 3D-utskriven skulptur. Namazi knådar och knådar om, omformar ett bortglömt kulturarv till något helt nytt.
Minnen rekonstrueras på ett ännu tydligare sätt i verket ”12:30”, där Namazi skapar en animation av det barndomshem han tillsammans med sin familj tvingades lämna i samband med den islamiska revolutionen i Iran 1978. Animationen bygger på vittnesmål från bland annat äldre syskon och visualiserar med önskad tydlighet hur minnen korrumperas. Av känslor, av tid, av överlagringar. Inget stämmer överens, rekonstruktionen får något drömskt och, ja, nästan lite skrämmande över sig. Den är inget hem längre, utan en fantasm, ett spöke fast i en struktur där väggar och tak åtminstone är tänkta gränser.
Det är svårt att inte tycka om denna utställning. Stillsam trots sitt våld, omsorgsfull trots sin förstörelse. Begriplig, på just det sätt konst är som talar till flera register än bara hjärna och hjärta.
Jag tar till slut med mig arkitekturen, det hus som byggts av olika kontrasterande minnen, och flyttar det med mig till Accelerator, där Lisa Tan har skapat som en tredimensionell karta, verket ”Promise or Threat”. Rum av reglar, ibland täckta av skivor, ibland nakna som väntade de på att bli färdiga tar över större delen av konsthallens yta. Rummen är en tredimensionell adaption av Oliver Sachs schema över migränattackens cykel. En skiss över ett förlopp förvandlat till arkitektur. Tid och smärta blir till rum att röra sig i. Abstrakt och konkret samtidigt – som de flyktiga minnenas rum hos Namazi
Men Lisa Tan lämnar sedan migränspåret, även om vårdbehov och sjukdomar antyds på olika vis. Betraktaren får till exempel befinna sig i två olika väntrum, fyllda med den typ av affischer som är gängse – lite impressionism, lite lugnande natur.
Ett hyfsat dominerande verk är videoinstallationen ”Dodge and Burn”, två separata monitorer och tre ljudkanaler, där konstnären skildrar sina tre misslyckade försök att filma 4 juli-fyrverkerier från inflygningen till Los Angeles. Det är fåfängt, detaljerat, humoristiskt och fångar paradoxalt just fyrverkeriernas egen flyktighet. Detaljer poppar upp och försvinner, som ersättning för det ljusregn vi aldrig riktigt får se.
Lisa Tan närstuderar våra mänskliga villkor genom att ta isär det invanda och bygga om det. Kanske vilar också migränens ande över alltsammans, isärplockad av Oliver Sacks i sina olika beståndsdelar – ångestattacker, aura, smärta, katatoniska reaktioner.
Krisen som schema bryts ner, vi tillåter oss att flyta. Både Tan och Namazi är konstnärer som av olika skäl lämnat sina hemländer, USA respektive Iran, och är bosatta i Sverige. Det betyder inte att deras konstuttryck måste ha något gemensamt. Men båda bryter ner och sätter ihop, arbetar med fragmenten och det där som är ”nästan”, det som bryter in i betraktaren. Där Namazi bearbetar flykten från Iran, sätter Lisa Tan upp sina läkarbrev på väggen. Brev som upphört i det nya landet och som nu är avlägsna i både tid och rum.
