Virtuosa porträtt

Camilla Hammarström om Anders Zorn och hans kärlek till människan

Också i Anders Zorns mest publikfriande bilder går det att hitta något intressant och för sin tid nyskapande: en förment slarvig fläck, expressionistiska kladdutbrott i något hörn eller en djärv beskärning. Waldemarsuddes jubileumsutställningen från Zornmuseet i Mora (med anledning av konstnärens 150 årsdag) har ett minst sagt konventionellt urval. Nog hade man kunnat visa en intressantare bild av småbrukarsonen från Siljansbygden som erövrade världen med sitt virtuosa måleri. De mästerverk som paraderar längs väggarna är många gånger målningar som fått medalj eller gjort succé under sin samtid, samt en stor del porträtt i varierande kvalitet av rika beställare.

Zorn är en usel skildrare av kvinnor från det övre samhällsskicket. Dessa porträtt av porslinsdockor i en air av spunnet socker, inlindade i rysch och tyll är med få undantag renons på karaktärsskildring. Här är behållningen den sinnliga behandlingen av textiliernas skira och blanka stofflighet. Med de burgna männen lyckas han bättre. Som i målningen En skål i Idun (1892) där en rödbrusig Harald Wieselgren med glas i hand och simmig blick verkar mer än klädsamt salongsberusad. En suverän bild av tidens många gånger svårt alkoholiserade maktens män.

Ett av de allra finaste porträtten från samma tid föreställer den amerikanske affärsmannen Thomas Wheeler, en mild nära 80-årig herre som blickar upp mot betraktaren från sin morgontidning. I den ömsint skildrade, ljusomstrålade gammelmansrynkigheten har målaren i det ena ögats vrå lagt in ett knappt skönjbart rött streck. Genom detta optiska trick smälts finurlig vitalitet och åldrandets skröplighet sublimt samman. Och det är just i porträtten av äldre människor som Zorns osentimentala människokärlek lyser som starkast. En viss sorg är det att i alla mindre lyckade beställningsjobb se i vilken hög grad han förslösade sin säregna begåvning.

Zorn kritiserades redan av sin samtid för att sälja ut sig till grosshandlare och nyrika amerikaner. Han var en skicklig marknadsförare av sig själv och tog sig in i den ena societeten efter den andra, en arbetshäst med den egna klassresan för ögonen. Oäkta son till en småbrukardotter som säsongsarbetade i faderns bryggeri. Zorn träffade aldrig sin far, men hade ett visst beskydd som gav honom en viss hjälp till konststudierna.

Anders Zorn inledde sin karriär som virtuos akvarellmålare. Kanske är det förklaringen till den

helskärm

sinnliga fuktigheten i hans oljemåleri, som om han tagit med sig vattnets elementära kvaliteter in i det feta mediet. Det flyter och flödar som hos ingen annan målare.

Att se Zorns målningar i original är något helt annat än i reproduktion. De är större, suddigare och mer flyhänta än vad man kanske föreställer sig. Först när man ser dem på håll känner man igen den mer populära Zornikonografin, där allt framstår som mer utmejslat och realistiskt. I verkligheten förenar konstnären impressionism med en närmast abstrakt expressionism; som jag har svårt att tänka mig att samtiden hade helt lätt att smälta.

Och man märker också en viss besvikelse hos de många museibesökarna som trängs i salarna. Kritiska, undrande kommentarer. När jag står inför det berömda självporträttet med Zorn i röd kostym, fascinerad av fönstret i fonden som påminner om målaren Evert Lundquist i sin abstrakta ljusstyrka, lyssnar jag till några damer bredvid mig. Har han inte misslyckats med den där bakgrunden, den är ju jätteslarvigt gjord. Fönstret är ju bara kludd. Ja, och knapparna i västen, som bara består av en dutt var med tjock pensel, inte liknar de väl knappar? Jag tänker att Zorns folkliga popularitet i själva verket beror på att få sett de verkliga målningarna. Det är som om han spelar på två planhalvor, en folkkär och en inomkonstnärlig. Få konstnärer kommer förbi Zorn; i synnerhet målare inser hans storhet. Hans känsla för vatten är oomtvistad.

Finast på utställningen är folklivsskildringarna från Dalarna. Det vi idag kanske uppfattar som romantiserade lantidyller; är för konstnären upplevd verklighet. Starkast framgår det i akvarellen Vårt dagliga bröd (1886), en lite ovanlig Zornbild som är nästan fotorealistisk i sin detaljskärpa. Den springer ur ett barndomsminne från arbetet med skörden där alla i familjen deltog. Mormodern sitter i förgrunden i ett dike och kokar potatis till matrasten. En liten flicka kommer genom gräset bärande på vedpinnar till elden. I bakgrunden en man som går med lie och bär ett barn på ryggen, medan kvinnorna böjer sig ned efter den slagna säden. En from arbetsgemenskap över generationer.

Kärleken till människorna i ödmjukt samverkan med naturen genomsyrar de här bilderna. Arbetets helgd: bak, byk, skvimp med vatten på de lentrampade golvtiljorna, vävstolar och spinnrockar och värmande brasor som ger återsken i kopparkärl och rödblonda flätor, i händer sysselsatta med handarbete. Redan vid 1800-talets utgång var detta slags gemenskap någonting för det växande industriproletariatet att längtansfyllt blicka tillbaka på. Med urbaniseringen kom Zorn att bli arbetarklassens affischfavorit, med sina skildringar av en värld där människor och ting inte förvandlats till varor på en marknad utan ännu var unika, värdiga och lysande.

helskärm

Camilla Hammarsson