Röhsska reser sig ur röran

Fredrik Svensk ser ett pånyttfött designmuseum sikta mot folkbildande ideal

Fredrik Svensk

helskärm

Röhsska museet i Göteborg öppnar äntligen efter nästan två års stängning på grund av usel arbetsmiljö och dåliga finanser. Efter förlorade statliga uppdrag, några avgångsvederlag, psykosyntetisk konsultterapi, omorganisering av den kommunala administrationen och ett antal arkitektoniska försök att anpassa byggnaden till dagens tillgänglighetsnorm är i alla fall känslan i luften när en kliver in en annan än tidigare.

Nya chefen, norska Nina Due som senast kommer från Design museum i London, har haft möjlighet att anställa en del nytt folk, men inledningsvis tycks det inte ha hänt speciellt mycket med museets relation till sitt ämne, det vill säga design och konsthantverk.

Röhsska museets samling skapades med hjälp av några av Göteborgs stora kapitalister runt förra sekelskiftet. Och till skillnad från dagens en procent byggde de inte först och främst sina egna museer, utan bidrog till en gemensam borgerlig offentlighet.

Familjer som Röhss, som gjort sig förmögna på bland annat kaffe- och bomullsimport, var några som möjliggjorde att äventyraren och botanisten Thorild Wulff drog till Kina efter revolutionen 1911. Trots sin okunnighet om konsthantverk köpte han på sig vad som i dag är en unik samling östasiatisk konst.

Nu presenteras den mer pedagogiskt än tidigare, högst upp i museet. Här finns också ett rum med svensk konst inspirerad av kinesiska mästare, där beundran och undergivenhet står i centrum för presentationen, snarare än kulturell appropriering.

Jag uppskattar verkligen fotografierna från Wulffs expedition, men hade gärna sett mer av omständigheterna kring resan. För även om det officiella syftet var att låta svenska konsthantverkare lära sig av Kina, missar museet möjligheten att väva in det faktum att Wulff kallade sig själv ”röfvarhövding”. Röfveri och byggandet av en demokratisk institution som museet, är ju knappast en historisk motsägelse.

Museet har dock tagit vara på frågan om hur ett museum blir till och hur en samling skapas, genom ett försök att ”öka delaktighet i urvalsprocessen”. Elever från Sjumilaskolan i Biskopsgården har bjudits in för att tillsammans med Design Lab S bilda Expertrådet som studerar samlingarna, påverkar vad som ska visas, och övar på att värdera föremål. En påminnelse om att alla offentliga museer borde vara en självklar del av skolväsendet, och inte bara något grundskole-elever eller högskolestudenter då och då eventuellt besöker på sin fritid.

En del av återinvigningen inkluderar en utställning av Brynjar Sigurðarson (till och med 12 maj), som 2018 tilldelades Torsten och Wanja Söderbergs pris, vilket påminner om den privata egendomens betydelse för museets existens.

Sigurðarson är verkligen en spännande konstnär och mycket av det som bearbetas och gestaltas skulpturalt är sprunget ur erfarenheten av hav, natur och kulturellt liv på Island. Utöver mer dokumentära filmer finns alltid ett brukselement i verken. Men utställningen känns gravt överlastad, effekten blir att en kastas runt bland intrycken, utan att lämnas i fred med ett objekt i taget. Kanske ett sätt att understryka att detta inte är konstobjekt utan verktyg att ta med sig ut och använda?

En utställning som ännu inte förändrats är Röhsskas formhistoria: 1800–2010. I ljuset av Fredrik Paulsens projekt Unmaking democratic design (till och med 19 maj), framstår den som en meta-utställning över en positivistiskt folkbildande formhistoria.

Paulsen har utgått från framträdande konstteoretiska texter som Ellen Keys Skönhet för alla (1899) och Gregor Paulssons Vackrare vardagsvara (1919) fram till Ikeas så kallade demokratiska design, i syfte att skärskåda dess paradoxer.

Utställningen angriper frågan från fem olika perspektiv. En historisk del med fyra stolar som på olika sätt synliggör problemet med en demokratisk kanon. I en annan del har han gjort stolar i billiga material, i en tredje låter han besökarna göra sin egen stol, i en fjärde påpekar han användningens normerande verkan, och i en femte har han låtit tillverka en enkel stol som köparen själv sätter samman.

Det som framför allt gör denna utställning till något nytt i museets historia är att den inte bara självkritiskt granskar fem komplikationer av formgivningen av våra liv, utan också inbegriper lika många publikpraktiker – utan att idealisera någon av dem som överordnad.

Vare sig det gäller att bygga en stol, det arbetskritiska granskandet av stolproduktionen, tittandet på stolar på podier i vita galleriet, eller sittandet och kännandet på färdigtillverkade stolar är just blandandet av dessa olika modus mycket viktigare för museets framtid, än att låta katalogtexter och curatoriska koncept göra konstobjekten till illustrationer av idéer.

Unmaking democratic design är en uppgörelse med den seglivade föreställningen om skillnaden mellan en aktivt deltagande, och en passivt kontemplerande konst.

Jag tror rent av att detta är avgörande om museet ska kunna ta vara på vad dess förste intendent, Axel Nilsson, hävdade. Nämligen att en institution inte längre – i likhet med tandborsten – bör bli betraktad som ett överklassens njutningsmedel.