Göteborgarna ramar in konsten

Fredrik Svensk om grupputställningen där personliga tolkningar tar över verkskyltarna

avFredrik Svensk

1 av 2 | Foto: Martina Müntzing
”Jag tänker på att de inte har någon elektronik, inga telefoner, ingenting”, skriver tolvåriga Lin Hedelin om Martina Müntzings verk ”I morgon är en annan dag”.

”Du är” ser till en början ut som ytterligare en utställning kring temat identitet och makt i dag. Men denna grupputställning bryter faktiskt med en av de vanligaste konventionerna inom samtidskonsten.

Vid sidan av de åtta internationellt verksamma konstnärernas verk sitter nämligen inte de vanliga skyltarna som ibland skriver en på näsan, i andra fall bara är överflödiga, men som faktiskt många gånger också känns helt nödvändiga för att göra samtidskonsten meningsfull. 

Det som på avstånd ser ut som vanliga verkskyltar visar sig vara något annat. Information om verken har ersatts med individuella tolkningar genomförda av ett urval potentiella, lokala konstbesökare med erfarenheter som relaterar till verken. 

Psykologen Nazanin Raissi har bidragit med en poetisk reflektion över Apichatpong Weerasethakuls drömska videoinstallation Emerald (Morakot). Texten avslutas med raden ”Utan betraktaren jag är Morakot ingenting”.

Till texten har Raissi lagt till ett fotografi, som också speglar och förskjuter Weerasethakuls magiska gestaltning av tid och rum. Som betraktare hamnar man helt enkelt mitt i en dialog mellan två olika verk. 

Av kontraktet som Raissi och de andra kommentatorerna skrivit under, och som jag måste fråga om för att få se, framgår också att de uppmanas fundera på hur mycket tid som kan läggas ner för ersättningen på 2 000 kronor. Därefter har en dialog förts med museet, för att anpassa kommentarens omfattning till utställningens förutsättningar.  

Tolvåriga Lin Hedelin har löst uppgiften sakligast av alla i en kommentar på Martina Müntzings melankoliska porträttmålning I morgon är en annan dag. Om målningen av en grupp barn och ungdomar i hennes egen ålder skriver Hedelin:

”Jag tänker på att de inte har någon elektronik, inga telefoner, ingenting. En person tog av sig skorna. Alla ser ledsna ut. Besvikna.”

Meira Ahmemulics essäfilm Ett språk måste vinna (2016) reflekterar en specifik erfarenhet av att lära sig sitt hemspråk i Sverige. I Ahmemulics fall handlar det om serbokroatiska, just i det skede då balkankriget bryter ut och hemspråksklassen delas av elever som kommit direkt från forna Jugoslavien och barn till arbetskraftsinvandrare.

Det fantastiska med filmen är inte bara hur den lyckas skildra en specifik situation, utan också hur den väver samman denna med frågor om språk, klass och makt som skär rakt in i samtiden.

Amjad Eshmawis – som beskrivs som någon som ”har erfarenhet av att leva i Sverige med annat modersmål än svenska” – väggtext till filmen är en poetiskt utformad önskan om att kunna förenas: ”låt oss tillsammans skina / låt kärleken för en gång vinna”. Det fina med texten är att den tycks vända sig till både en vän, staten, konstbesökaren och till och med konsten i allmänhet.

Om Eshmawis och Raissis kommentarer i alla fall på avstånd kan tas för institutionens vanliga väggtexter, så sker något helt annat i kommentaren till den mexikanska konstnären Lisa Ambrissios fotomontage The rage of devotion.

Medan Ambrissios verk består av en spridd blandning konsthistoriska och egna morbida och fysiskt kraftfulla bilder så har Antiffa Vänsterfitta (Lasse Långström) svarat med något helt annat.

I stället för en text har en mindre frys, inredd som ett altarskåp med en moderkaka, kristaller, stenar och smycken, byggts in i galleriväggen. Högst upp hänger ett anarkist-A. Vänsterfitta, som tituleras som en ”uråldrig, svenskfientlig häxa”, kallar sin kommentar Make kin. En installation i sin egen rätt, och samtidigt en öppning mot den kosmologi som kan rymma Ambrissios hängivelse.  

Även om Vänsterfittas kommentar sticker ut, så är den liksom de andra kommentarerna bejakande snarare än -dömande av originalverket. 

För snart femton år sedan beskrev konstnären Andrea Fraser det avgörande ögonblicket inom samtidskonsten då konstverken gick från att vara kritik av konstinstitutionen till att konstinstitutionen själv började att ifrågasätta sina egna konventioner och vilken funktion de har i samhället i stort. Något som på Göteborgs konstmuseum framför allt resulterat i utställningar som försökt bryta med en dominerande historieskrivning. 

Med ”Du är” tar museet nu ett nytt steg vad gäller konstförmedling i och med att konstpedagogen Emelie Arendorff Runnerström fått ett avgörande inflytande över utställningens form. Experimentet med verkskyltarna innebär också att de vanliga hierarkierna mellan intendenter och pedagoger på museet osäkras.

Men snarare än att se Du är som en modell för framtiden, så hoppas jag att den följs av nya försök att rama in och presentera konst på.

Att individualisera och outsourca presentationstexter skapar också nya frågor och nya problem kring relationen mellan kunskap, makt och konstens roll i samhället.

Hade museet velat understryka detta än mer, skulle man inkluderat såväl konstnärernas som kommentatorernas kontrakt.


ARTIKELN HANDLAR OM