Drömmen görs vacker och levande

Ulrika Stahre ser Bloomsbury spirit på Artipelag

Ulrika Stahre

helskärm

Att skildra en kreativt, socialt och kulturhistoriskt relevant grupp som Bloomsbury, är svårt. Deras produktion är bred, spridd, och brokig. Så på Artipelag har man försökt att visualisera just på detta sätt – brett och brokigt. Utställningen bygger på tematiserade rum, vilka inleds med det som kanske är enklast: måleri och design.

Efter hand växlar utställningen så att säga upp, det som i början mest ser ut som en historisk, lite torr, redovisning blir mer och mer miljöåterskapande – för att så småningom landa i en mindre modevisning.

Pendlingen mellan artefakter och nyskapande är rolig, och de olika diorama- och rumsbyggena fascinerar.

Den främsta manifestation är den stora låtsasparken som härmar miljöerna på sommarnöjet Charleston. Denna plats framstår som en blandning av kulturhistoriskt spännande rekonstruktion och en lekplats för barn på ett ­museum: en scenografi för den skapande människan. Alternativt ett vanligt kulturhistoriskt hembygdsmuseum.

Jag får svårt att skaka av mig känslan av förväntad delaktighet. En sceno­grafi måste fyllas med liv – vilket också är tanken bakom den fria rekonstruktion av Cadena Café. Ett samtalsrum med böcker och Ipads, det är både traditionsbärande och samtida, och stolarna med sina Omega Workshops-loggor – det är snyggt, vältänkt. Men hur ska delaktigheten uppnås, när ­ämnet är dessa lekande, tänkande, kreativa, alternativa Bloomsburys?

Bloomsbury spirit utmanar alltså betraktarrollen, och gör ett försök att flytta historiska händelser och personer till nutid. Det allkonstverk som skapades kollektivt, genom Omega Workshop och genom Charleston, är en inspiration för sökande efter rimlig livsstil – ekologisk, fördomsfri, och med estetiska värden invävda i vardagen.

Det är lätt att avfärda Bloomsburys som privilegierade. De tycks ha lekt sig igenom de mörka tiderna under 1900-talets första decennier. Men då glömmer man att det var med relativt enkla medel de byggde sin tillvaro. Att Virginia Woolf själv, till en början, satte sina böcker är till exempel inte så långt från vilken hemsnickrande fanzine­makare som helst. Om något visar utställningen vilket kapital bildning och ”grit” är.

Drömmen om en kreativ samvaro är vacker och levande på Bloomsbury spirit, även om vi kanske inte kastar av oss kläderna på plats.