Palme på hjärnan
Uppdaterad 2016-03-10 | Publicerad 2016-03-09
Åsa Linderborg läser en inträngande fantasi om ”33-åringen” som greps för statsministermordet
Alla gator har sin egen rytm från människorna som går och står där, tillfälligt eller regelbundet. En puls på dan, en annan på natten. Det är bara om nåt dramatiskt inträffar som en gata kan tvingas avslöja sig i sin hela vidd. Som korsningen Sveavägen/Tunnelgatan.
När Olof Palme sköts ihjäl den 28 februari 1986 framträdde ett oändligt stort galleri av vinddrivna nattvandrare, allmänt bus, namnkunniga kriminella, poliser med walkietalkies, passerande fordon, festfolk, människor som jobbat sent och skyndar till tunnelbanan, småfrusna biobesökare, en statsminister och hans hustru, och ännu fler udda existenser som hade varit runt mordplatsen just innan eller dykt upp strax efter. Där fanns också en mördare, som trots allt detta folk ännu inte är dömd.
Det var alltså inte med nån insmickrande pose som korsningen skrev in sig i vårt allmänna historiemedvetande. Det var för mycket konstigt folk som hade befunnit sig på parkett eller i environgerna när Sverige förlorade sin oskuld. Inte ens klockan betedde sig som förväntat; flera minuter efter att Palme fallit död ner är odokumenterade.
Den som inte intresserat sig det minsta för Palmemordet är inte människa, men det fanns en tid när jag kunde mer än många om Sveavägen/Tunnelgatan och alla som rört sig där den där natten. Letandet efter information och samband, sökandet mer efter korruption än gärningsman – varje exempel på utredarnas inkompetens tolkade jag som mörkläggning – gjorde mig till slut rädd för mig själv. Att jag skulle tappa kontrollen, gå helt vilse i gångarna och aldrig komma ut i dagsljus. Eller aldrig vilja komma ut.
Men det fanns en figur i utredningen som jag aldrig riktigt brydde mig om, eftersom jag var upptagen med att finna bevis för polisspåret. Den så kallade 33-åringen, högerextremisten som var 32 när han greps den 8 mars, som släpptes direkt men sen häktades och släpptes igen.
Stefan Lindberg, i dag författare och dramatiker men en gång en tonårsvalpig privatspanare som jag, kunde däremot inte släppa Victor Gunnarsson. Trettio år efter mordet gör han slutligen roman och kanske även ett privat bokslut över sin fascination över högerextremisten som hade 45 oredovisade minuter från mordnatten och möjligen mordplatsen.
I Nätterna på Mon Chéri får Gunnarsson heta Kenneth Swärd. Lindberg varvar rena dokument från polisutredningen och mediehanteringen med en inträngande fantasi om 33-åringen. Här framträder flera vittnen som reser frågetecken kring hans alibi. Unga kvinnor berättar om hur han på sitt stamlokus kafé Mon Chéri på Kungsgatan skrämt dem med sitt Palmehat. Andra har sett honom rusa in på en biograf strax efter tiden för mordet – som Lee Harvey Oswald. Var han del av en komplott, en nyttig idiot?
Djävulskt skickligt snitslar Stefan Lindberg en labyrint med halvvinklade persienner. Jag, som sent kommit att acceptera Christer Pettersson som mördaren, är beredd att plötsligt ompröva också detta spår, när Lindberg spikar ner fem meningar om varför det ändå var den aggressive pundaren från Rotebro som höll i vapnet som ännu aldrig påträffats.
Nätterna på Mon Chéri är inte en roman om ett brott. Det är en roman om en man som hade motiv – hat mot sossestaten och dess främsta representant – och som först var knepig nog för att inte riktigt förstå allvaret. Han var oskyldigt anklagad för ett statsministermord, men slirade ändå på vad han hade haft för sig de där kritiska minuterna.
När han släpps får han gömma sig på landet bland fromma. Han finner sig aldrig till rätta i Sverige och flyttar till sitt drömland USA, där han 1993 hittas naken och mördad i en snödriva i North Carolina.
Dokumentärroman är en svår genre eftersom den ställer krav på både dokumentation och gestaltning. Lindberg gör det där som många inte vågar eller förmår; han fyller i luckorna där dokumenten gapar tomt och inte räcker till för en sammanhängande berättelse. För det krävs både fantasi, personkännedom och att man kan skriva. Och det kan verkligen Stefan Lindberg. När materialet tarvar saklighet är han rak utan att skriva TT-prosa. När 33-åringen ska förmänskligas tar han fram en prosa som är lika hård som poetisk, den som utmärker hela hans författarskap.
Berättarjaget flyter ihop med 33-åringen, bitvis kan han inte skilja sig själv åt från sitt romanobjekt, men aldrig så att han själv blir huvudperson. Trots att 33-åringen är en man med obehagliga idéer och lite ljusskygg verksamhet, är romanprojektet respektfullt. Också mot andra i det här tragiska dramat, här finns inga anklagelseakter om socialdemokratins död och arvtagarnas svek.
Jag tycker mycket om den här romanen som är lika intelligent som överraskande i sitt ämnesval. Det är kanske det enda goda man kan säga om världens största och klantigaste polisutredning: tre decennier senare börjar den äntligen resultera i riktigt bra litteratur.
