En mördares tankevärld

Kristina Lindquist: Mattias Gardell tecknar en ny bild av mannen som höll Malmö gisslan

De säger att Sverige är fullt.”

P4 Malmöhus träffar en ung man utanför Migrationsverkets mottagningscenter. Det har gått en vecka sedan beslutet att införa gränskontroller och om några dagar ska regeringen meddela att vi behöver ”andrum” från människor på flykt.

Förhållanden som står i relation till satsningar, prioriteringar och politisk vilja­ kommer där att beskrivas som absoluta. Medan människor lämnar ett sönder­fallande Syrien och tar med sig sina barn ut i överfulla båtar på Medelhavet ska rödgröna politiker snart signalera samma saker som Jimmie Åkesson säger rakt ut: ”Tyvärr, ni kommer inte in i vårt land, här är det fullt”.

Det är med en känsla av samtidspolitisk svindel jag läser en ny bok om en man som höll en hel stad som gisslan innan han greps och dömdes för mord och mordförsök. Mannen heter Peter Mangs och hans credo framför andra är att livbåten är full.

Religionshistorikern Mattias Gardell tecknar i sin dokumentärroman Raskrigaren en ny bild av seriemördaren i Malmö. Det vill säga, en annan bild än den av enstöringen med vapen­fetisch och trolig diagnos som ”helt oförklarligt” cyklade omkring på jakt efter rasifierade männi­skor. Vilken tankevärld var det egentligen som skapade ”den andra lasermannen”?

Själva rättegången ger få ledtrådar. Här blir det inte tal om någon fascistisk domstols­kabaré à la Anders Behring Breivik, här finns bara en man som demonstrativt kniper ihop munnen och vägrar svara på frågor från ett rättsväsende han inte erkänner.

Men i professor Gardell, som är djupt inläst på den amerikanska vit makt-miljön, finner Mangs uppenbarligen en acceptabel samtalspartner, vilket banar väg för 30 timmars intervjutid vid högsäkerhetsfängelset i Saltvik.

Gardell får som forskare också tillgång till polisens kompletta material i fallet, utöver de 8 000 sidor som ingår i förundersökningsprotokollet. Sammanställningen innehåller enligt åklagaren ”ett visst mått av främlingsfientlighet”.

Så kan man uttrycka det.

Eller såhär: Där framgår att Peter Mangs har ritat upp förutsättningarna för det kommande raskriget. I sitt oavslutade manifest Den germanska filosofin beskriver han till exempel judarna som den ariska rasens främsta fiende – de sägs styra världen genom en hemlig politbyrå.

Dokumentet har under utredningen för­passats till den så kallade Slasken eftersom polisen enligt egen uppgift inte haft tillräcklig kunskap för att analysera innehållet.

Nå, i detta rasideologiska verk samsas godtyckliga begrepp från Nietzsche (gissa vem som är en übermensch) med hyllningar till Nazi­tyskland och veritabelt hokus pokus om att ”lyssna invärtes efter den tyska Folksjälens viskningar”.

Jag raljerar, och det är kanske är en rimlig läsarreaktion efter 400 sidor vämjelig närkamp med det dödliga hatets anatomi. Men till de riktigt stora förtjänsterna med Raskrigaren hör Mattias Gardells raka och uppriktiga intresse för den politiska gestalten Peter Mangs.

Gardell vill verkligen förstå och därtill nå ut bredare än vanligt, vilket tyvärr bäddar för vissa stilistiska brister. ”Fackprosa i crime noir-format” kallar han själv denna genrehybrid, som särskilt inledningsvis för tankarna till det svagare deckarsegmentet: ”Fredagen den 13 juni 2003 började med att Peter försov sig. Han hade varit så uppspelt att han hade haft svårt att somna.” Formen tar sig dock efter hand, och det är alldeles tveklöst värt besväret att svälja några­ tuggor trött krimprosa för att ta del av den stora samtidsberättelse som Gardell bygger med kunskap, driv och omsorg.

Arbetet för honom bland annat till Boca Raton,­ Florida, och den sensationella uppgiften att pappa Rudolf Mangs inte bara kände till sonens ”verksamhet” utan också var behjälplig med att skaffa lasersikten och annan utrustning: ”Jag ville bara hjälpa honom med vad han ville ha”, berättar den sossehatande skatteflyktingen som hoppas på en ny Hitler.

Han är den ende som Peter Mangs inte räknar som statist i filmen om sitt liv.

Det är för övrigt också en möjlig farhåga som kommer på skam i läsningen av Gardells framställning, att offren just skulle reduceras till statister i jakten på den cyklande serieskytten. I stället är det tvärtom deras berättelser och deras namn jag tar med mig ut ur läsningen: Kooros, Firas, Hakim.

Den senare var en glad sextonåring på väg till träningen när det hände. Just det mordförsöket var en ”hämndaktion” för en episod tidigare samma dag och är särskilt intressant då det illustrerar en central aspekt i Mangs rasideologi.­ Han beskriver själv upprinnelsen: ”Det var en vanlig dag. Det stod en invandrare på cykel­banan. Jag plingade på ringklockan. Han flyttade sig inte. Jag fick cykla runt. Jag blev irriterad.”

Den jords- och blodsmystik som Peter Mangs bygger sin världsbild på blir knappast mer konkret än så: Någon existerar på fel plats och måste­ helt enkelt avlägsnas. Det är inget personligt, det är ett konstaterande av territoriella fakta.

Och hösten 2015 hör jag det eka överallt: Det är fullt här.

Kristina Lindquist

Fotnot: Mattias Gardell är medarbetare på Afton­bladet Kultur Därför recenseras Raskrigaren av Kristina Lindquist, kulturchef på Upsala Nya Tidning.