Njutning när dimman väl lättat
Kazuo Ishiguros fångar brittiska folksjälen – med hjälp av riddare
Publicerad 2017-10-05
När man bestämmer sig för att göra en nation så måste man använda hela verktygslådan. Man skapar ett folk och ett språk. Man skapar en gemensam historia, en myt om nationens usprung. Det handlar inte om att något ska födas ur intet, utan om att bestämma vad som får bli kvar och vad som ska lämnas utanför. Folkhemssverige skapades till exempel utifrån myten om det toleranta landet, det goda landet. Vi skulle vara nationen som var ointresserade av krig, erövringar, förtryck. Myten är så starkt förankrad att den ibland står i vägen för att se hur Sverige verkligen agerar.
Sverige har inte varit i krig på över hundra år – men deltog i kriget i Afghanistan. Ingen svensk är rasistisk – men vi gör skillnad på människor beroende på var de kommer ifrån och hur de ser ut, både i regeringen, riksdagen och på gatorna. Myter kan hålla samman men också bli en dimma som skymmer blicken.
I Kazuo Ishiguros senaste roman, Begravd jätte, har den dimman fått konkret form. Den täcker England och gör att folket glömmer, både de saker som utspelat sig för länge sedan och de smågräl man hade med grannarna förra veckan.
Nu är det inte England som vi känner det i dag som Ishiguro tecknar, utan 500-talets England. Det är ett land som befolkas inte bara av människor utan också av jättar och troll. Ett land där berättelsen om kung Arthur och hans riddare är grunden för all gemenskap, landets skapelseberättelse och rättesnöre. Men så har vi alltså dimman. Minnet av kung Arthur och glömskan av så mycket annat är intimt sammanflätade.
Det äldre paret Axl och Beatrice vill söka sig ut ur dimman. Om de inte gör det nu så kommer det aldrig hända, för deras tid på jorden börjar ta slut. Det är deras sökande efter en förlorad son som vi får följa genom Ishiguros Sagoengland.
I intervjuer har Ishiguro talat om att han med Begravd jätte ville undersöka vad som händer i ett samhälle som drabbats av ett våldsamt trauma. I stället för att utgå ifrån länder där konflikterna fortfarande är öppna sår, som det tidigare Jugoslavien eller Rwanda, sökte han sig längre tillbaka i historien. Men det är inte heller något sammanträffande att Ishiguro fastnat för just Englands historia.
Ishiguro har som få andra författare lyckats fånga idén om den brittiska folksjälen, vare sig det handlar om historiska romaner som Återstoden av dagen eller framtidsskildringar som Never let me go. Men det handlar just om idén om folksjälen. För en roman som den numera klassiska Återstoden av dagen skildrar snarare hur vi kan fångas in i myterna, än om faktiska nationella egenskaper. Som Salman Rushdie skriver i en omläsning av Återstoden av dagen i The Guardian: ”Det berättelsen verkligen handlar om är en man som ödeläggs av de idéer som han har byggt sitt liv på.”
Begravd jätte gör det inte lätt för läsaren. För den där dimman, som formar våra liv genom att betona en del saker och utesluta andra, är den verkligen något vi kan klara oss helt utan?
Romanen är en lek med den historiska romanens, riddarlegendens och fantasyns konventioner, men den är samtidigt en mycket allvarligt ställd fråga till läsaren. En som handlar mer om grunderna för våra egna liv och samhällen än om livet på 500-talet.
Ibland är det svårt att få ihop det allvaret med den lekfullhet som romanen är utformad med; den dissonansen gör att romanen inte tillhör Ishiguros allra bästa. Men Ishiguro är en skicklig berättare, vilket gör att det ändå är en njutning att följa Axl och Beatrices äventyr, bortom dimridåerna.
