Granskar sig själv

Göran Sommardal läser grävande journalisten Maciej Zarembas skildring av sina polska rötter

Publicerad 2018-08-25

Maciej Zaremba (född 1951), journalist på Dagens Nyheters kulturredaktion.

Den oavvända blicken och den konsekvensneutrala nyfikenheten har gjort Maciej Zaremba till en omutlig rapportör om sådant som de svenska tvångssteriliseringarna av ”de icke lämpade” såväl som skoningslös nagelfarare av svensk skogsbruks- och skolpolitik. I den självbiografiska Huset med de två tornen gör samma egenskaper honom till en lika rigorös levnadstecknare.

Men Maciej Zaremba vore inte Maciej Zaremba om denna rannsakan av det egna livet inte också omfattade en snillrik essä om en rejäl bit av förra århundradets europeiska historia med utgångspunkt i den polska erfarenheten.


Hans berättelse har två hållpunkter. Den första är resan tillbaka till författarens barn- och ungdom i Polen mellan 1951 och 1969, då han, hans mor och syskon görs statslösa på grund av sin judiska härkomst.

Det är en både klassisk och säregen skildring av författaren som valp, ofta fylld av samma narrativa hjärtklappning som den vuxne Maciej måste ha känt inför sina egna hågkomster och initierade återblickar på de 17 åren i sitt första hemland.

Han vädjar inte i första hand till läsarens känslor, han tillåter sina egna. Han skäms inte över att vara stolt, över sin mamma och pappa, och han kan inte låta bli att glädjas över sin egen existentiella framfusighet.

”Den starkaste delen av boken är partierna som beskriver och dokumenterar ­livet som föregår Maciejs eget”

Under läsningen om livet i Polska ludowa/Folkpolen, som det kom att kallas, kan jag själv inte undgå att emellanåt drabbas av en viss svindel. Några år äldre, fast fortfarande tonårig, rökte jag själv samma cigarettmärke ”Caro” som hans mamma, bodde hemma hos folk med likadana delade lägenheter med gemensamma kök som Maciej själv tidvis gjorde. Vistades samtidigt i Polen, där jag utan varje släkt- eller vänskapsförbindelse, bara med en aldrig övergående nyfikenhet och fascination inför polsk film, polsk poesi och teater, under några sommarlov i mitten av 60-talet rotade runt helt utanför det historiska sammanhang där Maciej befann sig men snuddande nära samma materiella socialitet.

Den starkaste delen av boken är trots allt partierna som beskriver och dokumenterar livet som föregår Maciejs eget. Hans pappas deltagande i de till synes oavbrutna polska krigen, och hans mammas uppväxt i det alltmer antisemitiskt anfäktade landet. Här överskuggas ibland, helt begripligt, Zarembas vilja att beskriva det katolskt-nationalistiska Polens ideologiska kantring av en viss böjelse för slutgiltiga sammanfattningar.


Jag har inget emot att Roman Dmowski får ta emot ett par historiskt mer preciserade tjottablängare än att bara kallas antisemit och nationaldemokrat. Men borde ändå inte hans motståndare och landets förste statschef Józef Piłsudski, visserligen diktatorisk men förespråkare för ett multietniskt Polen, ha beståtts med ett par rader, om inte annat för att påminna om de politiska krafter i landet som inte var etno-nationalistiskt besatta?

Annars har jag inget emot de rigorösa sammanfattningarna. I synnerhet som de uppmuntrar till lika rigorösa invändningar, inte sällan från författaren själv. I den snabbt men precist inflikade etnokulturella komplikationen från den ”ojudiske” juden Antoni Słonimaki, kunde jag önska mig ytterligare ett citat från mammans favoritpoet Julian Tuwim. Inte bara: ”Kyss mig i arslet, allihopa” utan också: ”Jag är polack, ty så behagar det mig.”

Till slut är det ändå den parallellställda skildringen av hans blivande föräldrars tillvaro i den ångestlabyrint som utgjordes av det naziockuperade Polen, som starkast etsar sig in. Lilas sex år långa flykt undan angivare och dödstransporter och Oskars samtidiga, häpnadsväckande ståndsmässiga tillvaro i ett krigsfångeläger för officerare, medan miljontals ryssar mördades eller blev svultna till döds i läger för gemena krigsfångar.


Så innehållsrik och fylld av framtagen dokumentation är framställningen att det faktiskt inte riktigt går att tillgodogöra sig allt med en enda läsning. Ju mer jag bemödar mig om att sammanfatta, desto mer tycks det mig som jag glömt. Så gripande och ögonblicklig som den samtidigt lyckas vara.

Zaremba har gett sin bok titeln Husen med två tornen, det ger ett rätt fritt associationsfält, allt från det verkliga huset med två torn, till de två baklängesresor som berättelsen företar in i historien och de två egensinniga torn som författarens bägge föräldrar i sig själva utgör. Hade Sverige inte varit så språkligt avtyskat hade jag själv önskat att den hetat ”Immerdauer”, efter hans mammas flicknamn, som en trösterik påminnelse om att barndomen och hemmahörigheterna, kärleken liksom vreden, och minnet av dem, trots allt består.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.