Ett fall för alla

Jenny Högström

Det osagda är det bärande i Richard Yates noveller

helskärm

Det kanske framgår av titeln, men lycka och framgång är sannerligen inget som präglar de kantstötta karaktärerna i New York-författaren Richard Yates novellsamling Elva sorters ensamhet.

Oavsett om det rör sig om skolbarn, lärarinnor, journalister, sjuklingar, soldater, bokhållare, taxichaffisar, hemmafruar eller ett ungt par bara dagarna innan bröllopet – så är det snarare misslyckandet som hägrar bakom hörnet än något annat.

En misslyckad relation, en misslyckad karriär, ett misslyckat liv.

I en central novell, ”En riktig liten martyr”, skildras till och med en man som gjort misslyckandet – själva fallet – till en konst. Det börjar redan som barn när han och hans kompisar reducerar tjuv-och-polis-leken till själva dödsögonblicket: ”de förfinade leken till själva dess essens”. 

När han sedan i vuxen ålder får sparken från kontoret blir han följdriktigt lättad, och på kvällen, i vardagsrummet, efter de obligatoriska drinkarna, faller han ihop i fåtöljen med stor bravur.

Japp, så kan det gå. Och om man ser kontoret i en skyskrapa i New York, den utsjasade men sammanbitna hemmafrun och de osnutna barnen genom ett visst Mad Men-filter, så är det alls ingen slump. Tiden är i stort sett densamma, liksom många av miljöerna och karaktärerna. På försättsbladet till boken citeras också tv-seriens skapare Matt Weiner, som påpekar att om han hade läst Revolutionary Road, Yates debut från 1961, innan han skrev piloten till Mad Men – så hade han helt enkelt aldrig vågat skriva den.

Men till skillnad från Mad Men så lyser all romantik, dekadens och förment genialitet hos Yates med sin frånvaro, med ett aldrig sinande, aldrig försonligt sken.

Om man alls ska finna någon form av försoning i detta så är det i stället i författarens oavvända blick på bristen som sådan, på glappet mellan individer, eller kanske glappet inuti människan själv.

Som i fallet med den hopplöst ocharmiga lärarinnan Miss Snell, som är helt besatt av suddgummin, och som liknar en äldre släkting till Judith Schalanskys Inge Lohmark i Giraffens hals.

Eller den pedantiske men passionerade sergeant Reece.  

Ja varför inte dra till med Hjalmar Söderberg-kopplingen på boktiteln: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Men i amerikansk 50-talstappning, liksom.

Och kanske kan man kalla dessa noveller för viktiga skildringar av den amerikanska efterkrigstiden. Men när hela klientelet på en jazzklubb samfällt brister ut i ”Oh when the saints” och börjar dansa som galningar, tänker jag mer på vad Yates skulle skildrat för klubb i dag, och vilken låten skulle ha varit.

Sämst funkar den avslutande novellen om en författare in spe, som verkar ha en självbiografisk anknytning och vars ironiska anföring bryter mot Yates annars så lågmälda matter-of-fact-kusliga berättarstil som jag verkligen gillar, och som översättare Kerstin Gustafsson skickligt fångat upp.

Detta är alltså inga noveller med wow-effekt. Dramat är liksom av en annan och krypande art, och ringas in med stor precision i dialoger där det naturligtvis är det osagda som är bärande.

I bästa fall finner alltså Yates karaktärer gemenskap i skammen.

I sämsta fall finns helt enkelt ingen gemenskap: människan föds och hon dör – ensam.