Hämnden mot en kärlekslös mor

Skovs roman är som att prata med en vän

1 av 2 | Foto: Sofie Amalie Klougart
Leonora Christina Skov (f.1976) är författare och litteraturkritiker vid danska Weekendavisen.

avPia Bergström

BOKRECENSIONER

Den som öppnar danska författaren Leonora Christina Skovs autofiktiva roman Den som lever stilla kastas rakt in i ett hospis-rum där modern ligger och dör i svåra cancerplågor.

Scenen är formidabelt fångad med sin blandning av tafatthet, hisnande mörka skuldkänslor och sjukhusrutinernas vardag.

Ding, dong, the witch is dead, hör dottern i huvet fast hon vet att hon borde slänga sig ner på sängen och snyftande be modern om förlåtelse för att hon inte blev det barn som modern kunde älska.

Att leva stilla, det vill säga kortklippt, fläckfritt och normalt och aldrig någonsin göra sig märkvärdig har varit den stränga och glädjelösa moderns ideal. Inga kramar, ingen värme, bara lyda regler och läsa läxor. Modern dör övertygad om att hon fått cancern av det psykiska lidandet när den “äckliga och perversa” dottern kom ut som lesbisk.

Skovs första fem skräckromantiska romaner handlade om mödrar som inte älskar sina döttrar och om föräldralösa flickor som skapar sina egna liv.

I den nya autofiktiva romanen är stoffet hennes egen uppväxt och utveckling. Och berättelsen om den ensamma och intellektuellt brådmogna småstadsflickan Christina som frigör sig från fars och mors fantasilösa despoti känns faktiskt i många stycken också som en saga, trots att den baseras på dagböcker och minnesanteckningar. Jagrösten liknar en modig och smart flickbokshjältinnas, en som lyckas döda demonerna och förverkliga sina egna drömmar.

Så fort hon tagit studenten flyttar Christina hemifrån. Till Köpenhamn där hon läser litteratur på universitetet, tar avgörande intryck av kvinnliga tänkare och genusteorier. Den hårt hållna småstadsflickan skaffar sig nya vänner, ett flottare förnamn, ett sexliv och en extravagant feminin klädstil. Förskjuten av föräldrarna skriver hon feministiska essäer, så småningom kritik i Politiken, gifter sig med en mogen kvinna och blir romanförfattare.

Skov skriver bitskt och medryckande med energisk glöd. Visst kan det kännas för mycket, oredigerat, ett yvigt flöde av erinrade scener, av smärta och skryt, populärmusiktexter, möbelpreferenser, telefonsamtal med mormor, utvikningar i tiden hit eller dit. Plötsligt befinner man sig i en metaroman där hon diskuterar just den roman man läser med sin fru.

Men jag gillar hennes “för mycket”. Det påminner om livfullt och öppet väninneprat där både trams och djup får finnas. Sammantaget är det både upprörande och rolig läsning. Romanen fick också danska bokhandlarnas pris Den gyldne Lauerbaer 2018, motsvarigheten till Augustpriset.

Demoniseras föräldrarna? Vem vet. De är som de är, och tycker att det är dottern som borde söka psykologisk hjälp. I författardotterns frigörelse- och framgångssaga är de en konstig liten sekt som gett henne mat och varma kläder men vägrat ge henne kärlek. Som Duras väntar hon alltid framför moderns stängda dörr.

Även om en hyllad autofiktiv roman kan verka som en revansch kan den ju aldrig hela verklighetens sår.