Från Sydamerika – till Västerås

Inga-Lina Lindqvist om tummade fotografier från en romsk släktsaga

Publicerad 2019-06-23

Vissa hem är fulla av minnessaker. Ibland skänks hela dödsbon till välgörenhet. Döstäda för att underlätta för efterlevande är en ny trend.

Men det finns en annan verklighet också. Släktklenoder skingrade för vinden av krig och katastrofer. Utplånade minnen. Vördade föremål som överlevt.

Tiggare kan ingen vara är en fotobok av Gunilla Lundgren och Jeanette Olsson.

Den tillägnas fyra generationer av romska kvinnor: Jeanette själv, hennes mamma Pavla, mormor Lenka och gammelmormor Worza. Deras livslinjer presenteras av ömt bevarade foton med bildtexter på både svenska och romani samt korta berättande texter. Boken följer en strikt kronologisk ordning och det är just denna strama obeveklighet som väcker mitt intresse.


Berättelsen börjar i 1900-talets Sydamerika. Hjärtat gör en volt när gammelmormor blir änka och tar sig över Atlanten för att slå följe med släkten i Polen. Med vetskap om att europeiska romer blev offer för nazisternas folkmord vill man slita upp en reva i tiden, ropa, stoppa henne från att åka.

Tiggare kan ingen vara är en hyllning till de starka och självständiga kvinnorna, framgångsrika entreprenörer i mellankrigstidens skimrande tidsbubbla. När andra världskriget bryter ut dödas flera familjemedlemmar medan några få lyckas gömma sig och undkomma förintelsen.


Medan släkten sakta återhämtar sig från traumat i Polen sker en parallell process i grannlandet Sverige. Lundgren och Olsson illustrerar förloppet med en återgiven tidningsartikel från 1972.

I jakt på mer information hamnar jag i en nästan bortglömd tid.

Den svenska regeringen tillsatte 1968 en arbetsgrupp med uppgift att utreda romernas invandring till Sverige. Syftet var att stoppa den spontana invandringen av romer från Östeuropa. Ett år senare tillsattes en ny arbetsgrupp: Expertgruppen för organiserad invandring av utomnordiska zigenare.

När andra världskriget bryter ut dödas flera familjemedlemmar

Hur jag än läser de gamla dokumenten blir jag inte klok på logiken. Av oklar oro över möjligen oreglerad invandring av just romer finner regeringen att lösningen på problemet är att åka till flyktinglägren i Italien och där välja ut ett antal romska familjer som ska få komma till Sverige – på vissa särskilda villkor. Och nu kommer jag att behöva citera ett kränkande utsnitt ur dåtidens byråkratprosa: 

”Överföringen bör gälla icke-nationella zigenare med sociala handikapp. Med socialt handikapp förstås bland annat ingen eller ringa skolutbildning, bristande yrkeserfarenhet från här i landet gångbara yrkesgrenar”.

De nyanlända romerna skulle tas emot på flyktingförläggningar, få intensiv språkundervisning samt tränas i sociala färdigheter för att anpassa sig till det svenska samhället.

Lilla Zanetta, hennes mamma och mormor hämtas i ett flyktingläger i Trieste. De landar i Västerås. Flickan försvenskar sitt namn och blir Jeanette.


”Tiggare kan ingen vara” är en vackert formgiven och generös bok. Bildtexterna på romani tillför ett särskilt värde, benämner släktskap, ortnamn, yrken.

Familjen bjuds in till gemenskapen i Jehovas vittnen – varm och kvävande på samma gång. Precis som hederskulturen. Jeanette revolterar och vänder sig till socialtjänsten. Hon kräver att få bli svensk. Men löftet som gavs en gång av staten är svårt att uppfylla. Jeanette bygger upp sin identitet av egen kraft. Kärleken hjälper till och så småningom läks även relationerna med släkten.

Boken börjar och slutar med en och samma laddade bild. Silverknappen från gammelmorfars väst, ett minne från det sydamerikanska förflutna som kunde ha blivit ett öde men som inte blev det. En annan framtid kallade.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.