IS sprängde världsarv för att jävlas med oss
”Förgör de falska gudarna” är tung läsning om förstörd historia
Publicerad 2023-09-17
2015 chockades en hel värld av bilderna från Palmyra i Syrien: IS hade tidigare erövrat staden och nu förstördes ett världsarv. Det var brutalt – liksom allt annat våld som den islamistiska terrorgruppen utförde. Man kunde också påminna sig förstörelsen av Bamiyandalens buddhastatyer 2001, som var talibanernas verk.
Ikonoklasm, bildstormning, må numera vara en islamistisk paradgren. Men Jesper Huors och Anders Rydells gemensamma verk ”Förgör de falska gudarna” tydliggör flera lager, inte sällan komplicerade. IS kunde med ena handen krossa statyer och avrätta museimän, med den andra plundra och sälja.
Bildstormande mot oönskade gudar eller makthavare har genom historien ofta följt på erövringar och maktskiften – visst minns vi Sovjetunionens eller Saddam Husseins fall. Ändå svider de islamistiska attackerna så mycket mer. Ett världsarv är det av en anledning, och byggnader som stått i tusentals år är annat än sentida propagandamonument.
När själva nationen ska förgöras måste dess kulturella överbyggnad följa med, enligt islamistisk logik
”Förgör de falska gudarna” är lite av en fackbokshybrid, där reportagets lätthet och närvaro varvas med avsnitt av mer traditionell prosa. Bakgrunden till terrorgruppen IS tecknas, liksom hur det godtyckligt uppdelade fallna osmanska riket skapade nationer som kom att bygga sin identitet på den preislamska kulturen. Som Irak under Saddam Hussein och Syrien under diktatorerna far och son al-Assad. En krutdurk i sig: när själva nationen ska förgöras måste dess kulturella överbyggnad följa med, enligt islamistisk logik.
Det är lätt att sugas in i berättelsen om Palmyra, om människorna som vårdade arvet, lyckades smuggla ut ett par lastbilslaster i sista stund. Eller om de gjorde det? Författarna är helt öppna med att man inte kan veta så noga, i krigets kaos är utsagorna motstridiga. Men Palmyras förvandling under IS kommer nära. Skäggen som växer, cigaretterna som röks i smyg. Minnena av det som blev ruiner.
Till slut hittar man en IS-krigare att intervjua. Varför var det så viktigt att förstöra templen och statyerna? ”Vi gjorde det för att jävlas, för att spotta er i ansiktet” säger den skrattande före detta soldaten.
Det som händer när kulturarvet styckas upp i artefakter som hamnar i privatsamlingar är att de förlorar sina sammanhang
Förstörelse är tydligt, spektakulärt, symboliskt och dessutom tacksamt att filma och sprida, för att skapa avsky, och med den en sorts påtvingad respekt, underkastelse. Bokens andra spår, är den illegala antikmarknaden, även den ett allvarligt hot mot kulturarvet och vår gemensamma historia. Här närmar vi oss den chockerande stora plundring som följt på krigen i bland annat Irak och Syrien. Inkomsterna från denna marknad var enorma för IS (ändå brydde sig världssamfundet mest om oljan). På Facebook kryllade det av grupper där kontakter kunde tas och försäljningar ske.
Det som händer när kulturarvet styckas upp i artefakter som hamnar i privatsamlingar är att de förlorar sina sammanhang. Forskningen går miste om material, historien kan inte skrivas. Några mellanhänder tjänar enorma summor, andra inte särskilt mycket. I slutänden är vi förstås förlorare allihop.
”Förgör de falska gudarna” är med andra ord tung läsning. Larm om illegal handel med konst och antikviteter har ljudit förut, och det positiva är väl att det nu ljuder ännu högre. Palmyra må vara skövlat men i en epilog dyker som frälsare det franska techbolaget Iconem upp. Med AI-assistans kan de skapa 3D-animationer: de raserade byggnader återuppstår. Åtminstone på en skärm. Klen, men ändå en tröst.
