Marknadens pirater trotsar demokratin

Quinn Slobodians nya bok skildrar extrema experiment

helskärm

Quinn Slobodian är världsledande idéhistoriker och en av vänsterns viktigaste intellektuella, nu aktuell med boken ”Crack-up capitalism”. Hans bok ”Globalists”, som kom 2018 och förväntas på svenska under hösten, blev en enastående framgång. Den beskrev hur Friedrich Hayek och Ludvig von Mises gick från att vara oppositionella i det röda Wien till att grunda en världsomspännande nyliberal sammansvärjning.

En avgörande tanke i ”Globalists” var att imperiernas övergivna barn aldrig hämtade sig från den chock det var att se den moderna nationalstaten födas. De förknippade, menar Slobodian, nationalstaten med den allmänna rösträttens hot mot individens och förmögenheters integritet. Demokratin blev en symbol för kollektivistiskt förtryck. Vart skulle man fly? Hayek och von Mises fick lämna Wien; båda hamnade i USA där de blev den nykonservativa högerns gullegrisar.

En intressant tes i ”Globalists” var att Hayek och von Mises inte bara flydde den europeiska kontinenten rent fysiskt utan också föreställde sig en mer abstrakt tillflykt i en annan världsordning – en som kunde byggas genom ett tålmodigt arbete för att skapa en global ekonomisk infrastruktur. Genom att flytta de ekonomiska besluten bortom massdemokratins faror kunde världsmarknaden skyddas. Denna kunde i sin tur ha en uppfostrande funktion på världens demokratier.

Så kom en tanke till om vikten av marknader bortom politikens kontroll. Den sanna demokratin var den som uttrycktes genom marknaden, den centrala rättigheten äganderätten, och mellan den och rösträtten fanns en fundamental motsättning.

Slobodian menar att Hayek och von Mises härigenom gav nytt liv åt en nostalgisk dröm om imperiet, en decentraliserad federation vars grundsten var guldmyntfoten och frihandeln.

Att våra nationella demokratier ofta hamnar i konflikt med äldre historiska ekonomiska strukturer är i sig ingen ny tes. Peo Hansen och Stefan Jonsson beskrev till exempel i ”Eurafrika” hur den europeiska gemenskapen delvis kom till för att skydda tidigare koloniala relationer med Afrika. Berkeley-historikern Vanessa Ogle har skrivit en banbrytande text om ”arkipelag-kapitalism” – om hur världens skatteparadis och off shore ventures har sina rötter långt tillbaka i tiden. Forskningen om skatteparadisen har vuxit via Panama-papers, den samling av dokument som läcktes av Wikileaks. Andra forskare, som Gabriel Zucman, kunde därigenom visa att världens eliter systematiskt gömmer delar av sina förmögenheter.

Slobodian menar att 1900-talet präglas av ständiga försök att konstituera en oberoende världsmarknad bortom demokratin. Det är lätt att avfärda detta som en sorts avancerad konspirationsteori. Samtidigt är de mer empiriska delarna av Slobodians forskning svåra att bortse från, och de öar som utgör nyliberalismens arkipelag har också skildrats i en lång rad filmer och romaner.

Slobodians nya bok ”Crack-up capitalism” består av ett antal svindlande djupdykningar i sådana extrema marknadsexperiment. Vad har Honduras, Ecuador, Canary Wharf, Singapore och Hongkong gemensamt? Att de vid en viss tidpunkt setts som ett anarkokapitalistiskt drömsamhälle av en eller annan marknadsradikal, en Peter Thiel eller en David Friedman (son till Milton och också känd under spel-pseudonymen Duke Cariadoc of the Bow).

Den bärande tanken i ”Crack-up capitalism” är att världens ekonomiska system är en schweizerost full av maskhål – dessa kallar Slobodian zoner. Zonerna kan vara så kallade fria handelszoner, utvecklingszoner eller fria hamnar. De kan vara små, eller stora, som när Ecuador sattes i händerna på riskkapitalister med drömmar om en ny elektronisk valuta.

Några – Liechtenstein, Luxemburg, Hongkong, eller Dubais fria hamn – är mycket gamla, medeltida stadsstater eller reliker från en kolonial tid. I själva verket har det faktum att vissa globala territorier ”blivit över” möjliggjort att de blivit bastioner för alternativa statsbyggnadsprojekt. Zonerna är därmed också drömmen om Zonen med stort Z: den anarkoliberala frizonen.

Beskrivningen i ”Crack-up capitalism” är hårresande. Alla möjliga platser visar sig ha blivit omstöpta till mardrömslika skuggsamhällen som på ytan skall likna Hongkong eller Schweiz. Ett exempel är den fria sydafrikanska republiken Ciskei. Ciskei var ett av fyra bantustans, territorier dit svarta afrikaner under apartheidregimen tvångsförflyttades efter att ha förlorat sina sydafrikanska medborgarskap. 1981 konstituerades Ciskei som en libertariansk frizon, där apartheid skulle ersättas av ett radikalt marknadsexperiment.

Arkitekten var den sydafrikanske konservative Leon Louw. Louw skrev en bok som argumenterade för att marknadsenklaver skulle leda till spontant åtskilda svarta och vita samhällen och på sikt en självägande afrikansk medelklass. ”Sydafrika efter apartheid” gavs ut i svensk översättning av Timbro 1987 (något år senare menade Timbro också att den svenska välfärdsstaten kunde brytas ned i ett antal självbestämmande kantoner). 

Ett annat av Slobodians exempel är fursten av Liechtenstein, prins Hans-Adam II. På 90-talet skapade denne vad The Economist betecknade som en ny form av feodalism genom att inte bara sälja medborgarskap till nigerianska diktatorer, utan också genomdriva en ny konstitution, där fursten i egenskap av störste egendomsägare blev den ende som kunde tillsätta och upplösa parlamentet. Andra och kanske mer välkända exempel på zoner är de containerfartyg som amerikanska marknadsradikaler på 70- och 80-talen såg som sea-steading – havets motsvarighet till homesteading, det egna territoriet.

Världens libertarianer framstår i Slobodians argument som ett slags moderna pirater, cybervikingar som drar iväg för att undgå hemlandets tvång och med våld slår sig till den perfekta marknadsplatsen. Thiel, Friedman och Hans-Adam II är imperiebyggare i finansapokalypsens tidsålder, de bygger mardrömslika fria handelsdystopier med hjälp av ljusblå powerpointpresentationer, anonyma säkerhetsstyrkor och unionsflaggor. När marknaden inte infinner sig lika spontant som önskvärt är steget inte långt till att tala om hur man bäst blir av med överflödig befolkning. Till slut är ändå ”Crack-up capitalism” inte helt övertygande. Den saknar det djup som Slobodians tidigare texter har. Ofta tar Slobodians besatthet av enskilda anarkoliberaler överhanden. Ändå är boken viktig – efter läsningen ser man hål överallt.

Jenny Andersson är professor i idéhistoria, Uppsala universitet