Gastkramande tider i Sverige

Åsa Linderborg läser om svältens politiska arkitekter

Publicerad 2018-08-13

Historikern Magnus Västerbros bok om svältåren 1867–69 har stor bäring på nutiden.

Det finns inte ett enda fotografi i Magnus Västerbros Svälten. Det behövs heller inte. Han lyckas mer än väl att filmiskt skildra dödens käftar som först slår till i Norrland den extremt kalla vintern 1867/68 och året därpå tuggar sig igenom södra Sverige som drabbats av en sällsynt torka.

Föräldrarna som säger till barnen att vi måste bereda oss på att dö snart. Kvinnorna som kokar sina gamla kängor och bakar bröd på bark och mossa. De apatiska ungarna som sover hela dygn. Gamlingarna som bara är skinn och ben. Bröstmjölken som sinar. Människor som bokstavligen blir galna av hunger. Folk med annars hög moral som plötsligt inte har någon annan utväg än att stjäla.

Det är djävulska scener. Och det är inte mer än 150 år sedan.


På 1860-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder, en efterbliven randstat där industrialiseringen så sakta började skaka i gång. Skiftesreformen hade effektiviserat jordbruket, men också slagit sönder familjer och byar. Den kraftiga befolkningsökningen medgav inte att jorden kunde försörja och ärvas av alla.

40 procent av befolkningen ”lever i ett ständigt tillstånd av halvsvält” konstaterar Västerbro. De har inga marginaler när det blir minusgrader i juli. Särskilt inte som de besuttnas riksdag under ledning av Karl XV beslutat att en socken inte längre var tvungen att ha spannmålslager. Inte heller att ta hand om sina invånare.

Den politiska diskussionen gick så här: Väl underbyggda rapporter visar visserligen att en hungerkatastrof väntar Norrland, men de fattiga ska inte skämmas bort och uppmuntras till lättja. Den fria marknaden ska råda. Inga tullar, inga regleringar, ingen socialpolitik.


Det var tack vare den fria pressen, inte minst den nådelöst antiauktoritära Fäderneslandet, som regeringen till slut gick med på att skicka hjälp. Men bara till dem som garanterat kunde betala tillbaka nödlånen. De fattigaste fick klara sig bäst de kunde, också om massdöd väntade.

Insatserna var för små och kom för sent. Isen och snön gjorde att hela Norrland var avskuret och isolerat från omvärlden.

Västerbro går igenom katastrofens alla effekter: Den rena döden. Hungerflyktingarna som utnyttjas som slavarbetskraft. Tiggarna som retar gallfeber på dem som kan äta sig mätta. Handlarna som trissar upp priserna. Arbetsgivarna som sänker lönerna. Kriminaliteten. Den sociala oron, strejkerna, demonstrationerna – arbetarrörelsens embryo. Skammen, den satans förlamande skammen att inte klara sig själv.

När det några månader senare står klart att samma helvete är på väg att drabba det söndertorkade södra Sverige, hade de besuttna inte ändrat grunduppfattning; smålänningarna skulle inte få någon hjälp alls. Resultatet är en omfattande emigration som skrämmer skiten ur etablissemanget. I omvärldens ögon är det förnedrande att styra ett land som folk flyr från.


De här chockåren hölls länge levande i folkminnet och har också förädlats till stor skönlitteratur av många. Inte minst av Sara Lidman, som Västerbro citerar ur Vredens barn: ”Att så många barn svalt ihjäl i dessa trakter och tider är inte förvånande. Att några överlevde är beundransvärt. Att de ville födas är ett mirakel.”

I efterhand har åren 1867-69 romantiserats som en tid när alla hjälpte varandra och den ädla svenska folksjälen stöptes i fattigdomens tålmodiga, ödmjuka form. Det är en myt som Västerbro effektivt slår hål på.

”Den fria marknaden ska råda. Inga tullar, inga regleringar, ingen socialpolitik.”

Svälten är populärhistoria av allra finaste slag: välskriven, väldokumenterad och med en fasaväckande wow-känsla över en otroligt dramatisk period som blott sträcker sig fyra generationer bakåt i tiden.

Och vad mer är: Magnus Västerbro vågar förklara och dra slutsatser. Det är ett anslag som vi, om uttrycket ursäktas, är svältfödda på. De senaste årens populärhistoria har varit bedrövligt deskriptiva, som vågar man inte smutsa ner händerna med politik – det vill säga, inte låta historien ge dagsaktuella insikter och med dem idéer som växer till krav.


Västerbros viktiga poäng är följande: hungersnöd uppstår både på grund av yttre faktorer, så som klimatet, och politiska beslut. Människan har med andra ord ett ansvar.

1867 styrdes Sverige av dem som ägde mest. Regeringens kallhamrade inställning formulerades i samma stund som Karl Marx – äntligen! – skickade Kapitalets första band till tryck. Västerbro häller frätande syre på den ekonomiska politik som orsakade massdöd: ”den urgamla hjärtlösheten har fått en ny teoretisk klädnad, i form av den liberala ekonomiska politiken.”

Samma sak kan sägas i dag.

Det är bara diktaturer och odemokratiska samhällen som drabbas av svält, påpekar Västerbro. Det är sant, men vad ska man kalla den molande, tilltagande halvbristen på mat som allt fler människor med rösträtt drabbas av?


Det slumpar sig så att jag läser ut Svälten samma dag som Svenska Dagbladet har en nyhetsartikel om situationen i New York (30 juli). Trots ekonomisk återhämtning ökar raskt antalet hemlösa och hungriga. Matbanker delar ut varor till människor som har heltidsarbete, vilket i USA är långt mer än 40 timmars arbetsvecka. Det här är inte exempel på modern svält som skapar akuta dödstal, men på klassorättvisor som år efter år tillåts gräva hål i allt fler magar. Bara i New York bor 45 000 barn på härbärge.

I många avseenden har världen aldrig mått så bra som nu, det har Västerbro helt rätt i. Till och med ödesfrågan, klimatet, kan nå sin lösning nu när medvetenheten har tagit sjumilakliv. Men i väntan slås marginaljordarna ut och en hel generation hungerflyktingar måste börja söka sig dit arbete och mat finns.

Att likt Hans Rosling brista ut i en hallelujasång är cyniskt mot alla dem visserligen överlever men inte mer än så, för att resurserna är så förbannat ojämnt fördelade. Indien brukar vara paradexemplet på hur rätt jorden graviterar, men där föder de undernärda kvinnorna allt kortare barn. Minus två centimeter på trettio år är nyliberalismens brutala bidrag till de fattigas genbank. Det är i ett historiskt perspektiv exceptionellt.


Vetenskapliga framsteg i all ära, men fördelningspolitik kräver att människor organiserar sig. Som Magnus Västerbro mer än väl visar, är mat och makt väl sammantvinnade historien igenom. Svält och hungersnöd har varit en katalysator som historien igenom lett fram till större politiska omvälvningar eller en mer sansad politik som parerar alla hot om revolution.

Den äldre generationen har säkert och flera gånger sett Hans Villius och Olle Hägers upprörande tv-dokumentär Ett satans år från 1977. Den ligger på SVT Play. Den som vill ha bilderna över eländet ska se den, men läs parallellt Svälten. Magnus Västerbro frilägger så mycket mer om detta gastkramande, formativa moment i Sveriges historia.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.