Målaren som föll ur ramen

Claes Wahlin läser Mamma är galen och pappa är full av Fredrik Sjöberg

Publicerad 2018-09-22

Fredrik Sjöberg (född 1958)

Anton Dich? Inte ens danska konsthistoriker har något att berätta om denne danske konstnär som föddes 1889 och dog, utblottad och alkoholiserad, 1935 i Bordighera, Italien. Han är så okänd att han knappt kan kallas bortglömd. För att någon ska bli glömd, måste han ju en gång ha varit ihågkommen. Nåja, numera betingar de få tavlor som finns hyggliga auktionspriser, men de är inte, har än mindre varit, i närheten av vad man får betala för en liten tavla av Ivar Arosenius.

Anton Dich gifte sig just med Arosenius änka Eva, och blev så styvfar till ”Lillan” – ni vet, Kattresan. Eva, fallen efter familjen Adler i Göteborg som blev stenrika på mjölk, var kvinnan som gav viss stadga åt sina båda män. Den förste dog alltför ung, den andre gav hon till sist upp. I alla fall verkar det så, för källorna kring Anton Dich tiger om det mesta.


Fredrik Sjöbergs essä söker hitta denne ”enastående försvunne och frånvarande” Anton Dich. Han saknas inte blott i konsthistorien, utan själva människan skymtar ibland inte alls. När han så gör är det mest som en glimt, en förbiilande skugga, som Sjöberg söker fånga genom att tala med sentida släktingar, dyka ner i arkiv efter brev, läsa böcker eller auktionskataloger där andra konstnärer som förmodligen träffade Dich figurerar.

Men så finns det några tavlor. Bokens omslag visar Dichs dubbelporträtt av ”Lillan” och Hanna Gottowt, dotter till Evas syster Lisa och John Gottowt, en gång känd som stumfilmsstjärna, men döpt till Isidor Gesang. Ja, det är många namn och något av en bedrift att hålla reda så att man som läsaren hänger med. 

De mest överraskande figurer passerar revy, Adolf Hitler, till exempel, liksom Modigliani eller Dick Beer, den svenske målaren som, med Sjöbergs oförlikneliga, inte sällan drastiska formuleringskonst, ”anslöt sig till Främlingslegionen under falskt namn, men hade strax oturen att komma i närheten av en granatkrevad, varefter han blev liggande på samma sjukstuga som Fernand Léger och blev kubist.”


Mamma är galen och pappa är full av Fredrik Sjöberg (bokomslag)

Otur är något som är genomgående i essän, eller rättare, slumpen. Sjöbergs egna efterforskningar kantas av otur, men då och då lyckliga tillfälligheter, ungefär som Anton Dichs liv tedde sig. Här finns också en del självbiografiska inflikanden, till synes slumpmässiga, men kanske främst för att ge essän ett slags slumpmässig form.

Slumpen härskar inte bara över Sjöbergs forskaransträngningar, lika mycket tycks Anton Dichs konstnärsliv – i förlängningen allas liv – bero av så många tillfälligheter att varje försök att tro att man har makt över sitt liv kommer på skam.


Så kan Mamma är galen och pappa är full (en replik som just ”Lillan” ska ha fällt i en tågkupé efter att Anton tappat bort en målning på en bar och Eva skällt ut honom) beskrivas som ett misslyckat försök att bemästra slumpen.

Medvetet misslyckat, ska tilläggas, eftersom slumpen per definition inte kan bemästras. Men försöken kan bli såväl vackra som eleganta, som här.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.