En kuslig, köttig dröm som aldrig vill ta slut

Inte lätt att få ihop alla bitar i Helena Granströms ”Königsberg” till en meningsfull helhet

Jenny Högström

helskärm

En kvinna vaknar upp på en klinik och sinnesintrycken formligen väller över henne. Allt är påträngande, påtagligt och obegripligt, liksom förfrämligat: ljud, ljus, ord, händelser och föremål.

Någon sticker in en lapp under dörren. På ena sidan lappen står det: ”The statement on the other side of this paper is false” och på den andra ”The statement on the other side of this paper is true”. Någon skrattar hysteriskt utanför. Sen kommer det in en kvinna som vill berätta en liten ”tankenöt” i form av ett logiskt experiment.

Inte så jävla kul sätt att vakna på kan man tycka. Vad är det egentligen som pågår? Var befinner sig kvinnan vars namn är Ada Seiler? Och varför?

Ja, det kan man verkligen fråga sig. Och det gör man under läsningen av Helena Granströms nya roman, Königsberg, både en och flera gånger.

I ett slags utsträckt, hypersensibelt och småäcklat nu får vi följa romanens jagberättare Ada genom rummet. Allting är potentiellt betydelsebärande och liknelserna hopar sig.

För läsaren är det som en kuslig och ganska köttig dröm som aldrig vill ta slut, flankerad med motsägelser och betydelseglidningar som på lappen ovan. En absurd pjäs som fortgår timme efter timme, sida efter sida.

Det var en ”överväldigande massa av alternativa verkligheter som alla på en gång vältrade sig över mig medan den enda sanna verkligheten låg som en dov värk under alltihop” står det. Onekligen lyckas Granström förmedla dessa alternativa verkligheter på ett ytterst övertygande sätt. Vad gäller den enda sanna verkligheten är jag inte lika övertygad. Särskilt i en roman som denna, där allt och alla är helt rubbade.

Icke desto mindre har Ada lämnat sin man och sina barn. Ska hon kanske göra en abort på kliniken? Är det kanske frågan om ifall detta är rätt eller fel? Är det kanske frågan om ifall det överhuvudtaget finns något som är rätt eller fel? Om ändamålen helgar medlen? Och om sådant går att räkna ut? Om det finns några ofelbara principer att hålla sig till?

Som ett slags konkret bakgrund till dessa resonemang och tankeexperiment kring moralfrågor finns själva staden där kliniken befinner sig: Kaliningrad, fram till 1946 Königsberg. Där filosofen Immanuel Kant, det kategoriska imperativets fader framlevde sina dagar. Men också en stad med många framstående matematiker. Euler tog sin utgångspunkt i stadens sju broar – ett av romanens återkommande problem. Och Gödel lade fram osäkerhetsteoremet – en annan återkommande fråga (bedövande tråkig i text dock).

Königsberg bombades dock sönder och samman av britterna under andra världskriget och ockuperades sedermera av Sovjetunionen, med skövling, systematiska våldtäkter och deportationer som följd.

Dessa avskyvärda rester av stadens historia stiger långsamt och omständligt upp till romanens yta. Samtidigt är det inte helt lätt att sätta ihop alla bitarna till en meningsfull helhet.

En smärtpunkt tycks vara barnen – deras födelse, deras existens – men också deras far och den plötsliga insikten att han älskar dem men inte henne. Här får romanen äntligen både fart och riktning. Detta sker ungefär halvvägs in i boken.

Königsberg är med andra ord ingen inställsam roman. Den är stilistiskt skicklig, och säkert också fascinerande om man är lagd åt det hållet. Själv tänker jag dock hela tiden på vad en författare sa om en annan författare en gång: ”Så välklädd och sedan – inget mer.”