En av de vackraste kärlekshistorierna på väldigt länge

Sinziana Ravini läser Lena Einhorns nya roman

avSinziana Ravini

Foto: AGNETA ÅKESSON
Lena Einhorn (född 1954), författare och regissör.

Att bli kär är som att ge sig ut på riktigt tunn is utan att veta om den kommer att hålla. Det finns inget våldsammare en människa kan råka ut för, förutom döden förstås. Många människor drabbas av omtöcknande livskriser. Men detta talas det sällan om, som om det vore otacksamt och fult att må dåligt i ett förälskelsestadium. 

Förälskelsens mörka sida är nu magistralt fångad i Lena Einhorns nya självbiografiska mastodontroman Den tunna isen. Den börjar med att Lena befinner sig på semester med sina vänner vid en sjö och att en mystisk kvinna kommer simmande emot henne. 

Kärlek vid första ögonkastet är något bara karismatiska människor råkar ut för, tänker Lena först, men så blir hon kär i Nicki, denna nio år yngre kvinna som har både man och barn, och deras relation får närmast thrilleraktiga proportioner. 


Till en början har jag svårt för den karga syntaxen, för bristen på insmickrande försök att göra huvudkaraktären sympatisk, för den otroligt långsamma rytmen och detaljrikedomen i känslobeskrivningarna. Jag förstår heller inte riktigt varför Einhorn hela tiden måste återvända till barndomen och relationen till sina föräldrar, och varför hon inte kan hålla sig till den extremt tätt beskrivna nutiden, där varje liten gest verkar livsavgörande. 

Men efter hundra sidor är jag fast. Einhorn skriver psykologiskt utan att vara psykologiserande, lättillgängligt utan att bli ytlig, erotiskt utan att bli vulgär, stormigt utan att det blir patosfyllt. De 400 återstående sidorna hade lika gärna kunnat bli 4 000 eller mer. Einhorn hade kunnat skriva en känslobibel över sitt liv. På många sätt är Den tunna isen precis detta, men det är en bibel som föredrar det försiktiga utforskandet framför förkunnandet. 


Ibland undrar jag om Einhorn hade tänkt skriva om denna kärlekshistoria medan den pågick, för den kalkylering som så lätt kan bli synlig i vissa autofiktiva romaner är som bortblåst här, till förmån för en frisk vindfläkt som får jaget att hela tiden fatta beslut hej vilt, något som hon även gjorde i sin ungdom: ”Jag ville till Amerika. Och jag ville bli lesbisk. Det var dags”. Det råder en enorm chosefrihet boken igenom. 

Einhorn ger dessutom flera klacksparkar till nutida fashionabla fenomen som till exempel S/M-kulturen som hon betraktar som ett ”sexualiserande av kylighet och död”. Samtidigt finns det paradoxalt nog en genomgående sadomasochistisk tråd med utdragna maktspel, ånger, förhandlingar, kontrakt och nya början. Och vad är värst? Det psykiska eller det fysiska lidandet? 


Och vad är det som egentligen står i Lenas och Nickis väg? Stoltheten? Peter Pan-syndromet?  Är det Nickis dåliga samvete gentemot familjen och den cancersjuke sonen eller Lenas rädsla för närhet? 

Lena beger sig på en inre resa som tar henne ända till Warszawas ghetto, där det personliga lidandet sammanblandas med det kollektiva. Den systemiska ondskan ges väldigt lite plats och väldigt få förklaringar. Einhorn verkar mer intresserad av den oförklarliga, opåtagliga smärtan, den smärta som kommer med ett alltför självupptaget jag som är mer intresserad av den andres känslor för en själv, än av den andre i egen rätt. 

Inte undra på att det gör så ont att älska. 


På ett ställe skriver hon: ”Kärlekens smärta är proportionell mot dess amplitud”. Jag kommer att tänka på bell hooks kultförklarade bok All about love, där hon undrar varför lidandet blivit kärlekens absoluta kvalitetsstämpel. Lider man i kärleken handlar det enligt henne inte om äkta kärlek, utan om en vilja att återupprepa gamla trauman. 

Det verkar också gälla Lenas kärlek till Nicki ibland, som i mångt och mycket fungerar som en inverterad återspegling av Lenas kärlek till den oåtkomliga modern. Den tunna isen är, trots de destruktiva aspekterna, en av de vackraste kärlekshistorierna jag har läst på väldigt länge.



ARTIKELN HANDLAR OM

Kärlek

Romaner