Här granskas de manliga läkarnas våld

Ny medicinhistoria sätter hälsofeminismens aktivister i nytt ljus

Fanny Nilsson

helskärm

”En attraktiv hora.” Så kallade Andreas Vesalius liket som dragits ut från sin grav för att han skulle kunna studera kroppen. Kvinnans hud avlägsnades så att anhöriga, som anmälde gravplundringen, inte skulle känna igen henne. Vesalius är grundaren av den moderna anatomin, och en av de stora föreläsningssalarna på Karolinska Institutet bär hans namn.

Mäns övergrepp mot kvinnor i medicinens namn i Elinor Cleghorns ”Sjuka kvinnor” börjar i antiken och sträcker sig långt in mot slutet av 1900-talet. Det är ett ambitiöst projekt att visa på den röda tråd som går från Hippokrates tro på att mensblod kan få män att bli sjuka, grödor att vissna och bin att dö till det stora kunskapsunderskottet i kvinnors symptom och sjukdomar som vi lever med i dag.

Det här är inte en skildring av framgångarna, som det säkra kejsarsnittet eller cellprovtagningen – det där finns redan beskrivet – utan en rasande historisk dissektion av de manliga läkarnas våld och ignorans.

I tusentals år handlade allt om livmodern. Alla symptom, all sjukdom förklarades med livmodern, enligt Cleghorn. Så mycket att de första 150 sidorna faktiskt är lite tröttsamma – sida upp och sida ner med citat av gubbar som förklarar hur livmodern (hystera) vandrar runt i kroppen och hittar på djävulskap. På 1800-talet råder kirurgisk iver och för att bota en flora av hysteriska symptom experimenterar man med att skära bort livmoder, äggstockar och till och med klitoris. Sju av tio dör av hysterektomierna.

Att livmodern ska väck, låter det bekant? Nyligen avslöjade DN hur en manlig gynekolog i Skaraborg hysterektomerat unga kvinnor i onödan, rakt emot vetenskapen. Flera av kvinnorna upptäcks sedan ha felläkta förlossningsskador som orsak till sina symptom. Gynekologens chef säger till tidningen: ”Enskilda läkare har jättestor frihet att driva sina utredningar och behandlingar.”

Inte 1800-talet. Nutid!

Det märks att Elinor Cleghorn primärt är kultur- och inte medicinhistoriker: Häxjakten och suffragetterna får oväntat stort utrymme, men det är hela tiden från den reellt, eller påstått, sjuka kroppens perspektiv. Genom att betrakta historien genom kvinnornas och inte läkarnas lins skrivs en berättelse fram där förbättrad vård är resultat av aktivism. Det är kvinnorna själva som handgripligen krävt makt, kunskap, bättre behandling och läkemedel. I politiska rum, på kongresser, hos läkemedelsföretag. Läkarna sitter på de anklagades bänk.

Inte ens p-pillret framställs som en revolution, i stället berättas om de fattiga puertoricanska kvinnorna man testar läkemedlet på, utan deras kännedom. Med betydligt högre mängd hormoner än i dag leder experimenten till kraftiga biverkningar och flera dödsfall som tystas ner. Det är aktivisterna som tvingar fram en granskning av risken för blodproppar, och att hormonhalten sänks. Att p-pillrets syfte var att befria kvinnor är inte heller sant, familjeplaneringen går hand i hand med eugeniken, enligt Cleghorn.

Efter neurosedynskandalen reagerar man paradoxalt nog med att begränsa fertila kvinnors deltagande i studier ännu mer. Men när läkemedlen klarar prövningarna, på män, antas de ändå säkra också för kvinnor. Först i början på 1990-talet(!) formaliseras krav på att kvinnor måste ingå i kliniska studier.

I Vesalius-salen under läkarutbildningen fick jag lära mig om ”människors” kroppar – utifrån studier på män. Vi lärde oss om den paradox gällande kvinnors hälsa som gäckar modern medicin: Kvinnor är oftare sjukskrivna, har fler oförklarade symptom, men lever längre.

Jag har tidigare förhållit mig lite skeptisk till den nutida hälsofeminismens kritik, framför allt mot hormonläkemedel (som jag bland annat skrivit om här). Men bokens beskrivning av de senaste 50 årens androcentriska medicin får mig att tänka om.

De symptom som avskrevs som hysteri upptäcktes senare vara MS, sköldkörteldiagnoser, endometrios, autoimmuna sjukdomar. I dag är kvinnor i högre grad än män drabbade av de omstridda diagnoserna ME/CFS, fibromyalgi och nu också postcovid. Och med samma manliga blick betraktas fortfarande deras lidande med stor skepsis, menar Elinor Cleghorn.

Boken, som är lite för plottrig och citatsprängd – det märks att Cleghorns fysiska research blivit inställd av pandemin – lämnar mig med en känsla av ödmjukhet. Inför hur lite vi vet, hur mycket som är kvar att upptäcka. Historien har visat om och om igen hur fel vi har haft gällande kvinnors kroppar.

Det minsta vi kan göra nu är att lyssna på aktivisterna och täppa igen forskningsglappet. Avtäcka mysterierna. Förbättra medicinerna. Och hitta varenda förbisedd och felläkt förlossningsskada.

Fanny Nilsson är ST-läkare i internmedicin