Kufen som blev rena dynamiten

Carsten Palmær hyllar en livfull biografi om uppfinnaren Alfred Nobel: Hösten är räddad

Ingrid Carlberg har skrivit en väldigt bra bok om Alfred Nobel, enligt Aftonbladets recensent Carsten Palmær.

Innan jag drar i gång: Detta är en väldigt bra bok.

Ingrid Carlbergs berättelse om Alfred Nobel är mer än en levnadsteckning: det är en äkta 1800-talsmelodram. Detta sagt som beröm. Melodramen må ha närmare tvåhundra år på nacken, men den fortsätter att fängsla sin publik. Och med melodramen som vapen drog Charles Dickens, Victor Hugo och Harriet Beecher Stowe ut till strid mot hyckleri, girighet och slaveri. 

Alfred Nobels liv sett genom Ingrid Carlbergs glasögon har alla nödvändiga komponenter: Fattig barndom som förvandlas till överdådig rikedom. Originell och dominerande far. Öm, vithårig mor. Talang, hårt arbete. Falska, giriga medtävlare med namn som Taliaferro P Shaffner. Lyxlivets alla små glädjeämnen: Havannacigarrer i skrinet, Château Haut-Brion i kristallglasen och svarta ryska fullblod framför släden.

Och bakom glittret i salongerna – en ensam man med ett bultande hjärta som längtar efter kärlek. Här möter vi både slampan – Sofie Hess – och den hyfsat renhjärtade madonnan Bertha von Suttner. Köttets lust, lastens brunnar och den ouppnåeliga drömmen om att få dela sitt liv med en själsfrände.

Lägg därtill en rafflande final, där den nyss avlidne hjältens förmögenhet – med juridiskt tvivelaktiga metoder – räddas till ett ädelt ändamål av en ståtlig yngling med mustasch. Så, gode läsare, slå dig ner framför eldstaden, dra en filt över axlarna och skruva upp fotogenlampan – hösten är räddad.

Melodramförfattarna målade i sina tjocka romaner stora översiktsbilder av sin tid. Ingrid Carlberg håller sig till verkligheten. Men utvecklingen av kraftfulla sprängämnen som nitroglycerin och dynamit är ingen dålig utgångspunkt för en dramatisk skildring av artonhundratalets senare del: järnvägar, broar, esplanader, tunnelbyggen. Och så, förstås, alla krigen.

Ingrid Carlberg vet lika bra som Alexandre Dumas och Zakarias Topelius att historia blir god underhållning om den berättas via färgstarka karaktärer. Det leder ibland till en viss ytlighet: kejsar Napoleon III:s njurstensbesvär får -väldigt stor plats när det gäller att förklara det franska nederlaget i kriget mot Preussen 1870. Nationalgardisterna på Pariskommunens barrikader 1871 var faktiskt något annat och mer än bara hyperpatriotiska dynamitarder. Men i stort sett är det fylligt och levande berättat, ett livfullt panorama över det sena artonhundratalets människor, vetenskapliga upptäckter och konflikter.

För sin samtid var Alfred Nobel ingen melodramhjälte, snarare något av en kuf: kortväxt, krokryggig, ständigt snuvig och plågad av huvudvärk. Han föddes i Stockholm 1832 men flyttade som tolvåring med sin familj till Sankt Petersburg där hans far lyckats intressera tsarens amiraler för en ny sorts sjöminor som han konstruerat.

1848 hade den italienska kemisten Ascanio Sobrero uppfunnit ett nytt sprängämne som kom att kallas nitroglycerin. Det var betydligt mer explosivt än det svartkrut som tidigare var det enda som fanns att tillgå. Men nitroglycerinet var så känsligt både för temperatur och för stötar att det var ytterst riskabelt att transportera och använda – bland annat dog Nobels lillebror Emil i en sprängningsolycka på Heleneborgs malmgård i Stockholm 1864.

Alfred Nobels avgörande insats var att blanda det opålitliga nitroglycerinet med kiseldioxid vilket gjorde det mycket säkrare att använda. ”Dynamit” kallades den nya produkten.

Större delen av sitt liv ägnade Nobel åt att ytterligare säkra och förstärka sina sprängämnen, samt åt att processa och försvara sina patent i domstolar i USA och Europa. Till Stockholm for han bara för att hälsa på sin mamma. Bodde gjorde han i Hamburg, Paris och San Remo.

En skarpsynt människa med höga ideal – det är Alfred Nobel som Ingrid Carlberg skildrar honom. Men för sin framgångsrika affärsverksamhet var han beroende av en samling korrumperade och svekfulla skojare och spekulanter. Nobel stödde den framväxande fredsrörelsen med pengar, samtidigt som hans bulvaner uppvaktade försvarsministrar och mutade parlamentariker för att komma över vapenkontrakt. Med ojämna mellanrum flög Nobels anläggningar i luften medan tunnelbyggare och generaler skrek efter nya, kraftfullare sprängämnen.

Alfred Nobel skrev poesi i idealistisk anda. Men han hade större litterär talang för syrliga formuleringar, som när han beskrev sig själv i ett brev till sin bror: ”Största förtjänster: Att hålla naglarna rena och aldrig ligga någon till last. Största fel: Att sakna familj, glatt humör och god mage. Största och enda anspråk: Att ej bliva levande begraven. Största synd: Att ej dyrka Mammon.” 

”Ett kreativt snille tvivelsutan, men med något bisarrt och ömkansvärt i sin person”, skrev blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom om Nobel som han lärt känna i Paris. Efter Nobels död såg Söderblom till att hela den tryckta upplagan av  den religionskritiska teaterpjäsen Nemesis – det enda egna litterära verk som Nobel velat publicera – förstördes.

Nobel var mycket generös mot sina brorsbarn, men ansåg att stora förmögenheter bara var till fördärv för arvingarna. Så han valde att testamentera nästan hela sin förmögenhet till de fem årliga priser som bär hans namn, för att pengarna skulle gå till de vetenskapare och diktare som varit mänskligheten till störst nytta.

Fredspriset väckte ont blod i hans fosterland. ”Din farbror har påverkats av fredsfantaster, särskilt fruntimmer”, sa kung Oscar II till Nobels brorson när han fått veta att priset skulle delas ut av det norska stortinget.

Om många hade velat utnyttja Alfred Nobel medan han levde så blev det inte bättre efter hans död 1896.

Ett exempel: Drygt 70 år senare lyckades riksbanken i Stockholm kapa Nobelprisets renommé för att ge nationalekonomin högre status genom att dela ut ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”. Det är det som brukar kallas Nobelpriset i ekonomi, fast det inte har det ringaste med Nobels sista vilja att göra.

Bitter erfarenhet gjorde att Alfred Nobel kände en innerlig avsky för -affärslivet. Att dela ut ett ekonomipris till hans minne förefaller vara ungefär lika rimligt som att arrangera en wet -t-shirt contest för att hedra Fredrika Bremer.

Men det är en annan historia. Läs Ingrid Carlbergs bok och möt den levande människan bakom pengarna, diplomen och guldmedaljerna.

ARTIKELN HANDLAR OM