En hejdlöst rolig och unik romandebut
Sinziana Ravini faller pladask för Wera von Essens prosa
Publicerad 2018-05-18
Jag älskar författare som pendlar mellan storhetsvansinne och självförakt. Författare som fräser, spottar, suckar och borrar ner sig i sig själva, samtidigt som de skriver om allt som kommer i deras väg. När de dessutom gör det med en stor dos humor, blir jag som besatt. En författare som uppfyller alla dessa kriterier och många till är Wera von Essen som i vår kommit ut med sin första roman.
En debutants dagbok handlar om hennes oförmåga att få sin roman publicerad. Dagboken blir en debut av hennes antidebut. En seger över fiktionen. Men också över nära och kära som försöker censurera henne på förhand.
Dagboksmanuset hamnar så småningom på villovägar, och mostrar börjar skicka varningsbrev till henne. Men vad gör hon? Väver in dem i berättelsen, så att dagboken förvandlas till ett ut- och invänt spegelpalats. Även förlagens refuseringsbrev och den refuserade romanen löper parallellt som en flod vi aldrig får lov att stiga ner i. Bara ana.
Jag har aldrig läst något liknande. Det var länge sedan jag kände en sådan stark sympati med författarjaget, som pendlar fram och tillbaka mellan menlösa jobb, socialen, aristokratiska luffare, älskare och mer eller mindre vänligt inställda familjemedlemmar.
Fattigdomen och rädslan för att misslyckas är central, och självmordstankarna spökar. Ibland påminner hon om Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet: ”Jag är elak. Det är därför jag är ensam. Jag är ensam så att jag kan få vara elak”. Men så ensam är hon faktiskt inte, för hon är omgiven av en armé bohemer och arbetsnarkomaniska kulturarbetare för vilka till och med sorgen blivit en prestationsfråga. Det gäller att må dåligt på rätt sätt.
Jag älskar verkligen allt med den här boken. Relationen till den ödmjuke fadern, den instängda modern, de otroligt generösa vännerna. Inte minst synen på det självklara gubbväldet som säger saker och ting utan att någonsin ångra sig. Hennes beundran av Lars Norén, Horace Engdahl, Stig Larsson och en och annan onämnd ”författare” – för finns det något mer provokativt i dagens kultursverige än att faktiskt försöka förstå sig på kulturmannen?
Passagerna där författarjaget hänger med Stig Larsson, där Stig får syn på sig själv i dagboken och ber om att bli omredigerad, är hejdlöst roliga. Dagboksjaget är även bra på att bejaka andra kvinnor, och inte bara kända sådana som Clarice Lispector, Linda Boström Knausgård, Ida Börjel med flera, utan också fullkomliga främlingar: ”en kvinna mötte hastigt min blick, vi såg Gud i varandra och log”. Edith Södergran hade lett tillbaka.
På ett ställe skriver hon att dagboken skulle kunna klassas som miss-nöjeslitteratur. Men här håller jag inte med. Jag anser snarare att hon får missnöjeslitteraturen på fall. Hon gottar ju sig aldrig i sitt elände, utan kämpar och kämpar, för att slutligen lyckas. Om det finns en sensmoral i dagboken, så skulle jag vilja säga att det är just denna: notoriskt depressiva människor blir lätt förutsägbara, svaga och manipulerbara.
Den sanna subversiviteten ligger i lyckan, eller i sökandet efter den. Och von Essen har skrivit en bok om den största lyckan av de alla – att äntligen kunna få säga: Jag är författare! Hoppas djupt och innerligt att hon kommer fortsätta publicera sina dagböcker, för jag måste veta vad som kommer hända med föräldrarna, de ilskna mostrarna, vännerna, förläggarna, kulturgubbarna. Och framförallt huruvida hon – ursäkta min romantiska ådra – kommer finna den stora kärleken. Varför nöja sig med mindre, när man kan få allt?
