Eliten bakom katastrofen
Åsa Linderborg om klicken som bäddat för Irakkrig, finanskris – och Donald Trump
Uppdaterad 2017-03-04 | Publicerad 2017-02-03
RECENSION. Protesterna mot Trump växer oavbrutet. På gatorna, i statsapparaten, bland internationella kollegor – överallt möter han motstånd. För oss som var rädda att etablissemanget skulle normalisera Trump är det befriande. Men lika katastrofal som Trumps politik är, lika förödande är det att idyllisera USA och världen som den såg ut innan han tillträdde.
Trump är inte År noll, han är en produkt av det USA som allt för många allt för länge vägrat erkänna. Kampen mot Trump får heller inte bli en strävan tillbaka till det gamla.
Oavsett vad man tycker om Trumps olika beslut måste man säga att han chockat med sin handlingskraft. Karln menar allvar och skrider till verket full av energi. Så står han i bjärt kontrast till de gångna försiktiga åren med Obama och den status quo som Hillary Clinton ville ha mandat för.
Det finns en sak som amerikanska presidenter och marxister brukar vara överens om: En person i Vita huset kan inte göra så mycket, det är strukturerna som bestämmer.
Det är Thomas Frank som levererar den träffsäkra iakttagelsen i boken Listen, liberal, som utkom våren 2016. Det är oumbärlig, sylvass, läsning för den som vill förstå någonting av det som händer nu och inte minst varför Demokraterna förlorat sina kärnväljare till Republikanerna.
Men det är inte sant att en president inte kan agera, konstaterar Frank. Oavsett kongressens majoritet finns det massor som kan fixas från Ovala rummet. (Det visar ju Trump nu.)
Obama, som gick till val på Change! och Yes we can! med udden riktad mot Wall street, lade sig snabbt till med inställningen att presidentämbetet är som en atlantångare som man inte kan manövrera. Det var därför han inte beskattade de privilegierade och återinförde bankregleringarna för att stävja en framtida finanskris som den 2008, trots att han kunde.
Men varför kapslade en så till synes klok och ambitiös människa som Obama in sig i myten om att en president inte kan göra särskilt mycket? Var han feg? Eller bekväm? Nej, svarar Frank. Obamas fel var att han bara omgav sig med ”de professionella”.
Högerpopulismen går inte att begripa om man inte sätter sig in i klassproblematiken. Trumps väljare finner vi i alla socialgrupper, men ändå är hans triumf i någon mening den vita arbetarklassens återkomst – den går inte längre att ignorera.
Men en grupp som gått helt under radarn är de som i USA kallas för ”de professionella”. Det är de 10 procent av befolkningen som operativt och ideologiskt hjälpt den rikaste 1 procenten att roffa åt sig en allt större del av kakan.
Till de professionella kan vi räkna de som sköter ägarfamiljernas företag och investeringar. Dit hör också finansplanerare, ekonomer, statsvetare, experter på internationella relationer, lobbyister, statssekreterare, kommunikatörer, reklammakare, teknokrater, personalvetare, pr-konsulter, högt uppsatta mediechefer, New management-människorna. Med flera.
De professionella kan ingå i den lite rundare kategorin etablissemanget, men de är ändå inte synonyma. Till etablissemanget måste man även räkna ägarna, det vill säga kapitalet och borgarklassens alla beståndsdelar (så som ett kungahus). De professionella är de som betros att förvalta kapitalet. De två maktstrukturerna – ägande och kunskap – lever sida vid sida, ibland i konflikt men oftast i endräkt.
De professionella är en ytterst välmående grupp som alltid ser till sina egna intressen även om deras höga status mer ligger i utbildningen än i ägande och inkomst.
Men de professionella är också bärare av den postindustriella ideologin som tillber dem själva. Den självförhärligande religionen predikar att det är de välutbildade, ”de kreativa” – de liberala –som bäst förstår världen och som vet vad som behöver göras. De har makt och inflytande helt enkelt för att de är så smarta.
Dessutom berömmer de sig för att vara vidsynta och toleranta. Det är därför så många av dem röstar på Demokraterna. De är verkligen humanister i många avseenden, menar Frank, se bara deras engagemang i frågor som ras, sexualitet, religion etc, och på senare tid något litet även klimatet.
Problemet är att deras vidöppna sinnen aldrig sträcker sig till sociala frågor, eftersom de alla kommer från samma klassbakgrund. Goda studieresultat är som bekant ärftliga. Och de som inte gör det, anser att de förtjänar sin nyvunna position eftersom de jobbat så hårt för att ta sig dit.
Klasstillhörigheten märks när de professionella ger order och formulerar lösningar. Kort sagt: det är de som sett till att kapitalismen fått löpa amok och med den ojämlikheten.
Frank jämför Obama med president Roosevelt. När finanskrisen 1929 lamslog världen bestämde sig Roosevelt för att tänka på tvärs, bland annat genom att införa en rad regleringar. Obama däremot, öppnade i samma situation dörren för ”de professionella” från Wall Street. Resultat: det var skattebetalarna som fick pröjsa för katastrofen.
Åren mellan 1930 och 1980 fick 90 procent av den amerikanska befolkningen dela på 70 procent av BNP. I dag får de ingenting att slåss om. Det är i ett sådant läge som de som har jobb inte längre vill betala för arbetslösa, sjuka och immigranter.
När allt kom omkring, skriver Frank, visade sig Obama vara ytterligare en konsensusdemokrat med helt vanliga konsensusidéer. Eftersom Obama själv gjort en skaplig klassresa var det nära till hands för honom att förlita sig på att det är de professionella som är bäst lämpade att styra och lösa problemen. Och visst behövs expertis, hur skulle annars hjärnkirurgi bedrivas? Men yrkesskicklighet är något annat än den girighet och ideologiska disciplin som kännetecknar de professionella. Dessutom har det visar sig att de kan ha fel. Gång på gång.
Det var de professionella som drev fram Irakkriget. Det var de som orsakade finanskrisen och ”löste” den genom att skära ner på den offentliga verksamheten. Det är de professionell som i fyra decennier predikat nyliberalismens välsignelser och fortfarande gör det, trots att nyliberalismen inte infriat ett enda av sina löften.
Medierna spelar en nyckelroll, konstaterar Frank. Det är där de professionella i egenskap av kolumnister tillåts beskriva och definiera världen. De gör det med en förment ickeideologisk uppsyn – de är ju nämligen professionella, det vill säga, blott och bart förnuftiga. Liberalismen är så hegemonisk att den inte längre betraktas som en ideologi.
Några av dem översätts regelbundet i Dagens Nyheter på den där lite diffusa kolumnistplatsen som hänger ihop med ledarsidan. (Thomas Frank skjuter särskilt in sig på David Brooks, New York Times-kolumnisten som DN verkar värdesätta allra högst.)
I medierna formulerar de professionella sig till demokratins försvar genom att mer eller mindre förtäckt angripa den allmänna rösträtten – väljarna är ju nämligen för outbildade för att fatta vad det handlar om.
Mot all historisk erfarenhet påstår de också att USA de senaste 70 åren varit demokratins försvarare och den fria världens beskyddare, även om de är lite missnöjda med Irakkrigets utfall.
Men framför allt behandlar de nyliberalismen som den enda showen i stan. Frihandel, privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar anses så bra att de inte ens behöver argumenteras för.
De professionella är ytterst konforma, annars kvalar man inte in. Thomas Frank, som inte snålar med sina sarkasmer, jämför de professionella med den sovjetiska politbyrån. Medlemmarna där hade också hamnat på fel sida om det som angick vanligt folk, men de behövde aldrig tappa ansiktet inför varandra. De kunde också bara prata på, eftersom de aldrig behöver lyssna på någon annan.
De som nu tillber DN, New York Times, Washington Post et alt som en gudom för deras hårdföra linje mot Trump måste lyfta blicken och se den ideologiska helheten, inte bara insupa den allmänna upprorskänslan som tidningarna inger.
De här publikationerna har i åratal mässat om hur världen ser ut utan att intressera sig för den ojämlikhet som sliter jorden i stycken och ur grus och aska föder högerpopulistiska ledare som pekar med hela handen – precis som de själva alltid har gjort. De som tror att en återgång till status quo är lösningen förstår inte vad som behövs för att läka ihop trasiga, ångestridna och alltmer konfliktfyllda samhällen.
I medierna har de professionella gnuggat in följande allmänsanning: Man ska inte förvänta sig allt för mycket av politiken.
Det är just den inställningen som gjort att alla regeringspartier oavsett färg låtit politiken abdikera för marknadskrafterna.
Demokraterna (eller socialdemokraterna i vilket land som helst), konstaterar Frank, vann en gång det arbetande folket genom att utlova hopp och förändring. Det var ett unikt försäljningsargument som ingen annan hade. I dag, skriver han, är budskapet att det inte finns någonting att göra mot globaliseringen och allt det andra som plågar den arbetarklass som nyss hade ett rätt hyggligt, tryggt liv. Förändring har blivit ett ord som man skrämmer folk med – samhällsutvecklingen är inget som vi kan rå på.
Det var också de professionellas huvudargument mot Bernie Sanders: ”Han är omöjlig, det går inte att driva igenom så stora beslut”. Det var innan Trump greppade taktpinnen. -Inom loppet av en vecka visade USA:s 45:e president att världens mäktigaste ämbete genererar makt för den som verkligen vill ta den.
Trump förnekar sig inte, men han klampar också på i den lika auktoritära som falska föreställningen att ensam är stark. Ensam är bara stark fram tills alla andra organiserar sig för ett alternativ.
USA börjar återuppliva sin fina tradition av massprotester. Men för de liberaler som avskyr Trump för att han bryter mot status quo föreligger här faktiskt en stor risk. Trumps bufflighet, både som person och politiker, kan nämligen mycket väl provocera fram en folklig reaktion med någon som Sanders i spetsen.
För som Sanders skriver i sina politiska memoarer som utkom före jul, Our revolution, är inte hans idéer så aparta som de professionella påstår. Med folkliga mått mätt är de mainstream.
När den arbetarklass som röstat på Trump inser att han blåst dem, kan protesterna växa till ett reellt hot för det etablissemang som fruktar vänsterpolitik lika mycket som en otyglad soloåkare. Då kommer de professionella som nu hyllar motståndet förmana Calm down! För vad som än händer, får kampen mot Trump inte bli en kamp mot systemet.
