En Kempeinsats för nörderiet
Mats Kempes nya roman cirklar kring sångerskan Sandy Dennys död
Publicerad 2018-08-15
Jag ger mig i kast med Havet under de varmaste dagarna i slutet av juli. Texten börjar och börjar, storyn grenar ut sig, kanske improviserat, kanske rent av planlöst. Olika fiktiva scener, byggd på historiska fakta blandas med ”tillfälligheter och förgängligheter” i berättarens eget liv såväl som i andras. Jaget är författare, så mycket är klart. Han arbetar på en sorts idolbiografi som glider honom ur händerna och blir alltmer påhittad.
Havet är den skarpe prosaisten Mats Kempes nionde bok och han skriver med lätt hand, elegant och tankeväckande om ett nörderi som väl numera är ganska vanligt: viljan att närma sig eller identifiera sig med en populärkulturell stjärna. Vissa tatuerar ju in kändisansiktet de beundrar på huden, andra fans ser alla konserter av Kent för att bandets sånger uttrycker deras ungdoms hela längtan.
Författarjaget i ”Havet” vurmar för den brittiska folkrocksångerskan Sandy Denny (1947–1978), död redan i 30-årsåldern, nybliven mamma men psykiskt skör, alkoholiserad och drogberoende. Hon är för eftervärlden mest känd som vokalist i Fairport Convention.
Men av olika skäl som jag först inte fattar är det inte Sandy som vi får veta mest om i den här romanen, fastän den rör sig runt hennes liv och tragiska öde med fördröjda svängar. Här finns en ovilja att vara banal som gör mig svettig fast jag sitter i skuggan. Varför krångla till alltihop och låta berättarrösten vända sig till du:et Neil, Sandys sörjande far, när det uppenbarligen är dottern som är själva mysteriet …
Sen lyssnar jag på henne på Youtube. Och börjar läsa på ett helt annat sätt. Hennes röst är så högtflygande och sårbar, mjuk och sorgsen och går rakt in på något underligt vis. Och hela den där tiden kommer för mig igen, oskulden, trosvissheten, åh dessa svåra blandade känslor nu när allt är så förbi och för sent.
Och jag börjar verkligen uppskatta och njuta av den här bokens luftiga och associativa omvägar och kringhistorier: Familjen Dennys vardagsliv som författaren föreställer sig det. Researchresorna med döttrarna till olika medelklassförorter i England för att se husen. Regnet i Wimbledon, då som nu.
En melankolisk och lågmält humoristisk roman tar form som ger så mycket mer än en devot artistbiografi eller något naket ångestbiografiskt om en medelålders tvåbarnsfar som gillar tennis och vars fru får ett cancerbesked. Olika rum öppnas, där är havet, som på Louvren, där är skrivprojektet, där är deras, våra, mitt banala korta liv, där är Sandy Dennys frånvaro.
