Mitt emellan svensk och finsk
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-28
Petter Lindgren läser en språklig finmekaniker
För den som i likhet med mig är född på sextiotalet är det lätt att bo in sig i Katarina Kieris uppväxtskildring Vårt värde, utspelande sig i en familj som flyttat in till stan från någon av de finsktalande byarna i Tornedalen. Också jag har suckat över hopplösa Vinson-byxor från Domus, eller suttit längst däruppe i pulkabacken och blickat ut över ljusen från det växande samhällsbygget.
Ändå skiljer sig min mellansvenska uppväxt på ett avgörande vis från Luleå-födda Kieris norröna, eller i alla fall från den assimilations- och klassresa hon gestaltar i sin bok som, tänker jag mig, nog ruvar på en hel del självbiografiskt stoff.
Här finns en föräldrageneration som mer eller mindre tvingats till försvenskning, och så deras barn som avlats på ett språk och uppfostrats på ett annat, till en sorts pionjärer:
”Vi stod på varsin sida om ett historiskt skeende som var så omfattande att det inte gick att sätta vare sig svenska eller finska ord på det. Vi sprang ju där, glada i hågen med våra svensktoppslistor och amalgamfyllningar. De hade sina morbröder som sålts på auktion i seklets början.”
Bokjaget använder sig nästan genomgående av första person pluralis, av ett ”vi” erinrande om Julie Otsukas roman Vi kom över havet från 2012 (Albert Bonniers förlag), om hur japanska kvinnor skeppades per postorder till San Francisco strax efter första världskriget, för att gifta sig med japanska män som redan utvandrat till USA.
I likhet med Otsukas bok är Vårt värde en berättelse om identitet och maktordningar, men också något av en historielektion som får mig att slå upp sådant som ”1809 års gränsdragning” eller tornedalsfinska. Som bördig ”från Falkenberg eller Katrineholm”, som det heter i boken om ”oss” som tryggt drivits upp i centralmaktens södra landsända, skäms jag när det blir uppenbart hur lite jag vet eller visste i ämnet.
Kieris ”vi” må bitvis nå samma universella höjd som i Walt Whitmans präriehymner, men låter sig samtidigt behändigt jordas i en liten flicka eller möjligen en klunga syskon. Det är mycket fint gjort! Här finns också ett tämligen kongruent föräldrapar, ”Huija, Egoni” skriker mamman när hon tycker att pappan kör för nära vägrenen med Amazonen, liksom en okänd storhet i form av en äldre bror vars död drar som ett kalldrag genom berättelsen.
Läsaren vänjer sig snabbt vid valet av personligt pronomen, och det Kieri eventuellt förlorar på tilltaget vinner hon i rörelseenergi och klang. I händerna på någon annan hade berättelsen lätt kunnat bli för storvulen eller sentimental, men Kieri är för mycket av språklig finmekaniker för att så ska ske.
I Vårt värde är hon skarp, arg, rolig, och har mig veterligen aldrig skrivit bättre.
