Förbannade dikt

Jenny Högström läser en essä som försöker lösa poesins gåta

Jenny Högström

helskärm

Redaktionen frågade om jag ville skriva om en bok som heter Varför alla hatar poesi. Det var väl en jävla dålig titel tänkte jag, och tackade ja.

För det är verkligen en jävla dålig titel. Och det beror delvis på att den inte stämmer.

På engelska heter nämligen den amerikanska författaren Ben Lerners essä The hatred of poetry (poesins hat eller hatet mot poesin) – något som hade fått mig att anta uppdraget på helt andra premisser.

Inget ont om Alva Dahls översättning i övrigt, den är tvärtom mycket bra. Så jag gissar på förlaget. Varför alla hatar poesi beskriver förvisso rätt väl bokens innehåll – men det låter ju så dumt. Vilket ingalunda är fallet med själva texten.

Jag kan heller inte släppa det faktum att den franske författaren Georges Bataille 1947 publicerade texten La haine de la poésie, en titel analog med The hatred of poetry – vilket ytterligare bevisas av att Lerners bok, översatt till franska, heter just så.

Batailles bok blev sedermera utgiven som ”L’impossible”, det omöjliga.

Ben Lerner (som konstigt nog inte nämner Bataille) formulerar sig i stället i termer av potentialitet.

Hurdå, undrar nu den lätt otålige läsaren. Jo, utifrån ett antal närläsningar av poesi och poesikritik diskuterar Lerner den generella antipati, misstro och pågående besvikelse som poesin genererar och har genererat i alla tider: den borde vara si, den borde vara så – men ständigt misslyckas den. Poesin är, som det verkar, ett ständigt ouppfyllt ideal. Som Lerner skriver: ”Det stora problemet med poesin: själva dikterna”.

Startpunkten är Marianne Moores dikt ”Poetry”, som börjar med den talande raden: ”Även jag tycker illa om den.”

Men vad är det då med denna extremt undanskuffade, olönsamma och förment svåra genre som gör folk – inklusive poeterna själva – så besvärade och förbannade? Varifrån kommer alla fåfänga förhoppningar, alla poesidebatter? Varför tror alla att de kan skriva poesi, och känner sig kränkta när de inte kan eller förstår?

Jag är inte säker på att Lerner någonsin besvarar dessa frågor – men han ställer dem på ett närgånget sätt som ändå närmar sig ett slags sanning. Och han tycks mena att den där antipatin är inbyggd i såväl poesiläsandet som – skrivandet. Det han därmed intresserar sig för, inspirerad av Alan Grossman, är glappet mellan poesins virtuella potential, och den faktiska poesin. Vad den vill och vad den gör, så att säga.

Lugnt, underfundigt och metodiskt diskuterar Lerner alltså hur poesin, från Platon och framåt, misslyckas med att leva upp till allsköns förväntningar: att återge sin idé, att vara ett individuellt uttryck för poeten, att vara begriplig, vacker, realistisk, rörande, banbrytande, politisk, universell, och så vidare.

Platon ville kasta ut diktarna ur Staten, Sokrates avskydde diktens falska framställning. Under renässansen var poeten onyttig. Eller, enligt Sidney: ”en skapare som kan överskrida naturen.” Vidare diskuteras John Keats välljud, Emily Dickinsons tankstreck, Walt Whitmans omöjliga politiska projekt och föräldralösa rader, avantgardets framtidsnostalgi och Claudia Rankines lek med pronomen.

Dessutom införlivar Lerner i sin ”kanon” även riktigt kassa dikter. En grundlig närläsning av William Topaz McGonagalls ”The Tay Bridge Disaster” från 1879 åskådliggör nämligen alldeles utmärkt väl inte bara vad som gör den dålig – utan också det som skulle kunna vara bra. Dessutom, menar Lerner, känner alla faktiskt igen den som dålig.

Själv älskade jag skrivövningen ”dåliga dikter” när jag höll i kurser för barn och ungdomar. För vad dessa dikter än blev, så inte blev de trista och slätstrukna.

”Fail again, fail better” (misslyckas igen – misslyckas bättre) skrev Samuel Beckett i Worstward Ho, som Lerner apostroferar i en liten not. Och jag uppskattar verkligen Lerners sätt att envetet närma sig sitt ämne ”via negativa”. Jag uppskattar hans närläsningar och dissektioner av samtida poesidebatter.

Det är lätt att klaga – men vad vill man egentligen ha i stället? Och rimmar den bilden med någon befintlig verklighet?

Nej, hatet mot poesin tycks man inte bli kvitt.

Det är trist att Lerner inte använt mer samtida poesi i sina exempel. Som languagepoeten Charles Bernstein, vars dikt ”Tack för att du säger tack” på ett föredömligt vis bemöter en rad populistiska förväntningar på dikten.

Och att hela boken avslutas med ordet ”kärlek”, vad i hela världen ska det betyda?