En tänkare för vår belånade tid
Henry Thoreaus spegling av dagens medelklass är förödande
Uppdaterad 2018-03-29 | Publicerad 2018-01-07
”Det jag verkligen vill komma åt är Naturen,
det där gröna långtråkiga stället utanför stan.”
Bara några sidor in i Henry David Thoreaus (1817-1862) Dagboksanteckningar i Peter Handbergs vidunderliga svenska översättning, som för den än i dag omstridde författarens, abolitionisten och filosofens virtuosa prosakonst i bindande bevis, dyker de där raderna upp i minnet. Fyrtiofyra år har fördunstat sedan stadsbarnet jag var – och alltid ska förbli – klottrade ned dem på försättsbladet till hans tillsammans med essän Civil olydnad mest berömda verk Walden.
Under samma geologiska bråkdels sekund har omkring två tredjedelar av alla fiskarter i Kattegatt och Skagerrak försvunnit för alltid, liksom hälften av alla rödlistade insekter i den största artutrotningen på sextiofem miljoner år.
Forskarrapporter om smältande polarisar och ökenutbredning i spåren av jakten på fossila bränslen tvingar fram den ena internationella konferensen om klimatkatastrofen efter den andra, som utmynnar i allt hjälplösare, allt likblekare kompromisser med den bulimiska konsumismen.
Som Thoreau skriver i en dagboksanteckning 1837 har ”människorna … inte förenats, de har enbart samlats, och samhället har enbart undertecknat en … överenskommelse.”
Då som nu, bakom och under alla deklarationer om ansvar för kommande generationer lär oss den globala kapitalismens ideologiska tankefigurer att betrakta naturen som problemet, så vi fortsätter att sila mygg och svälja kameler.
Förbjuda ålfisket i Östersjön sex månader om året går så bra så, men flygskatten avskaffades innan den trädde i kraft – för hur skulle det då gå med solsemestrar till överkomligt pris för vanligt folk?
Den av samtida storheter som Emily Dickinson, Walt Whitman och vännen, den eminent amerikanska transcendentalistiska filosofins grundare Ralph Waldo Emerson, beundrade Thoreau betraktade sina dagböcker som en episk dikt i den klassiska grekiska meningen – en allomfamnande sång om Skapelsens mångfald och enhet.
Thoreau var äldste son i en familj ur den lägre medelklassen i Concord, en småstad i Massachusetts. Hans far drev en speceriaffär som gick i konkurs under finanskraschen ”The panic of 1837”, en erfarenhet som i kombination med den äldre Emersons vision om naturen som rättfärdighetens källa, skulle göra honom till glödande motståndare mot politisk och ekonomisk överhet.
Han bröt mot lagen när den utlyste jakt på förrymda slavar, han blev skattevägrare och såg i den radikala individualismen i mötet med naturen, den högre verkligheten, människosjälens enda räddning undan förhatlig anpassning.
Enligt Thoreaus belackare var den två år långa eremittillvaron i den egenhändigt byggda stugan vid dammen i Walden, som låg på familjen Emersons mark, ganska bekvämt.
Som bevis för att moralisten som agiterade för revolt mot en orättvis stat inte levde som han lärde, anfördes att han inte bara åt middag hemma hos Emersons stup i kvarten, utan också lät sin mor ta hand om tvätten!
Dagböckerna spänner över ett kvarts sekel och i en av de sista anteckningarna när han hade några få månader kvar att leva, skriver han gång på gång saker som äger fullödig resonans här och nu: ”En sak är inte värdefull – till exempel ett vackert läge för ett hus – förrän den är konvertibel till si och så mycket pengar, det vill säga tills den kan upphöra att vara det som det är och bli något annat som man föredrar. Således kan man konstatera att alla fantasilösa människor som … strikt tror på detta slags rikedom, är spekulanter i inbillade värdepapper och ständigt lurar sig själva”.
Se där en spegel, spegel på väggen där som är hälsosamt förödande för den rut- och rot-avdragens till hårfästet belånade låtsasmedelklass som är den narcissistiska identitetspolitikens slutprodukt och offer.
