Vågar röra vid det mänskligt svåra
Pia Bergström imponeras av en stark och poetisk roman
Uppdaterad 2017-03-16 | Publicerad 2017-03-14
Malin Nords andra roman Barmark utspelar sig i byn ”Blekmyren” utanför Östersund, så långt man kan komma från strandbarerna och den skarpa solen i debutromanen Stilla havet. Men det emotionella trycket, den sorgsna, spörjande nästan uppgivna jagrösten är sig lik.
Här heter jaget Anja, ensam mamma till en tonårsdotter, Hanna. De bor i huset vid myren längst bort i byn där också Anjas mamma växte upp. Det hus, där mormodern Signe som höggravid flytt över fjällen från det ockuperade Norge, anställdes som hushållerska hos den ensamstående Erik, och där hon sedan blev kvar. Hon hade inget att återvända till efter att maken, som var kurir åt motståndsrörelsen, dött i interneringsläger och den lille sonen i en brand. Signe sörjde dem livet ut.
Anjas tankar kretsar kring hennes försök att finna tillhörighet och ett hem i världen, hon grubblar på familjebanden, på mormodern som hon tycker att hon liknar mer än den aviga, slutna modern i Östersund som ofta stänger av telefonen.
Anja grubblar över sin obesvarade kärlek till barndomsbyn dit hon återvänt för att föda sitt barn men där hon ändå fortfarande ses som en utanförstående, precis så som mormodern och mamman alltid blev betraktade. Och trots att familjen nyttjat huset i decennier äger Eriks släktingar det fortfarande.
Språket är vackert och drar eller närmast tvingar in en i Anjas vemodiga livskänsla, förstärkt av det råkalla vårvinterlandskapets bilder, älven, diset, det grå ljuset, kajflocken, korparna, snokarna som slingrar i det fuktiga husets väggar. Upprepningarna och de högstämda omtagen framkallar en närmast deterministisk och ödesgiven evig återkomst av moderlig otillräcklighet, sorg och ångest.
Ibland får jag svårt att andas av jämnmörkheten men kan ändå inte låta bli att imponeras av den här känslostarka och suggestiva romanen och inse att Malin Nord djupgräver i något mänskligt svårt som få vill vidröra.
Man kan läsa Barmark som en konstnärlig undersökning av det som kan kallas det existentiellt smärtsamma i moderskapet, eller om man så vill, föräldraskapet. Kärleken till ett barn är så fort det är fött också ängslan och bävan, rädsla att något ska hända det, att man ska göra fel, känna fel, man är rädd att barnet ska bli olyckligt, ensamt, hata sig själv, livet, sina föräldrar. Den oron genomsyrar Barmark och är ibland plågsam att känna igen.
Man kan också läsa Barmark som en berättelse om hur krigstrauma och flyktingskapets sår också påverkar senare generationer, hur smärtan och främlingskapet på något vis ”ärvs” av barn och barnbarn som måste hantera barlasten det på egna vis.
En stark och poetisk roman som biter sig fast i sitt ämne och inte släpper förrän läsaren känner kvinnornas vånda som sin egen.
