Gärna öppna gränser, men...

Mattias Svensson om flyktingpolitikens moraliska dilemma

Mattias Svensson

”Jag tror på en värld med öppna gränser”.

”Jaja, men var ska de asylsökande sova som kom i natt och inte får plats på förläggningarna?”

Statsvetaren Björn Östbrings avhandling Migrationspolitiska dilemman är en hjälp att förstå varför vi ofta talar förbi varandra i denna infekterade fråga. Ofta rör sig diskussionen på olika plan och mellan idealism och realism.

Socialliberalismen förknippas med universella liberala rättigheter och ett försvar för öppna gränser, men dessa ideal är inte helt enkla att förfäkta i alla lägen. Östbring nystar tålmodigt i andra akademikers tvärsäkra slutsats om fri rörlighet och noterar hur den fått alltfler undantag och kvalificeringar utifrån hur verkligheten ser ut just nu.

Detta är en av förtjänsterna med realistisk kritik, menar Östbring. Idealismen löper annars risk att bli irrelevant. Realismen bör samtidigt vara svag, annars löper den risk att bli okritisk och helt enkelt acceptera sakernas tillstånd. Östbring menar dessutom att idealismen riskerar att bli kontraproduktiv genom att rekommendera en policy som i praktiken motverkar sina ideal.

Idealisterna antar exempelvis att respekt för lagar och normer, för den demokratiska processen och för en omfördelande välfärdsstat som lägger betydande bördor på en del av sina medlemmar, helt enkelt är givna när de resonerar om rättvisa. Östbring invänder att en omfattande migration kan äventyra sådana värden och således idealistiska socialliberalers mål.

Människor på flykt kan ges en fristad undan förtryck och krig, men då uppstår problem i det nya landet med den demokratiska legitimiteten – när blir de en accepterad del av det ”vi” som gemensamt ska styra landet?

Kommer det människor hit från fattigare länder så får de det bättre, men de saboterar samtidigt vår inhemska jämlikhetsstatistik genom att vara lågavlönade jämfört med oss som bor här. Finns det en välfärdsstat som omfördelar livet igenom och mellan grupper minskar betalningsviljan om denna även ska omfatta en ny grupp som ser annorlunda ut, inte talar språket och inte bidragit särskilt mycket med egna inbetalningar.

Detta är högst reella motsättningar om det kommer många människor med betydligt lägre utbildning och svårighet att lära sig vårt internationellt sett perifera språk. Östbring har goda poänger i att det råder målkonflikter och att delvis olika slutsatser kan dras också utifrån en ideologisk värdegemenskap. Han påminner också om hur extrema uppoffringar många socialliberala och utilitaristiska akademiker tenderar att kräva av medborgare och samhälle, att de inte sällan sträcker sig till allt utom grundläggande ordning och existensminimum.

Östbrings kritiska resonemang öppnar samtidigt för en vid och långtgående maktutövning. Han menar att en nationalstat ska få begränsa migrationen för att annars kan stödet minska för en omfördelande välfärdsstat. Men borde inte samma stat då begränsa exempelvis rätten att lägga fram välfärdsstatskritiska uppsatser vid landets universitet? Sådana uppsatser riskerar också att urholka stödet för välfärdsstaten. 

Eller finns det ideal som akademisk frihet som här trumfar realismens värn av välfärdsstaten? I så fall handlar Östbrings argumentation inte så mycket om idealism kontra realism, utan om att motivera exceptionella statliga åtgärder mot migranter som grupp.

Är i så fall vilka begränsningar som helst legitima för att minska migrationen? En hel del begränsningar som förekommer i dag innebär avsteg från viktiga bitar i den liberala demokratin, särskilt rättsstaten. Demokratiska stater låser in människor som inte begått något brott på obestämd tid, eller sätter asylsökande i interneringsläger långt borta. De straffar fartygspersonal som undsätter migranter i sjönöd och kriminaliserar medborgares handlingar som att ge främlingar skjuts eller husrum. 

Som vi ser i samtidens politiska utveckling följer inte sällan en antiliberal politisk praktik som inte bara gäller migranter. Ryms denna realitet ändå under Östbrings begrepp ”obstrueringspolitik”?

Jag hade tänkt gå in på fler invändningar mot den tes Östbring förfäktar, som att hans realism bygger på en idealiserad historia om socialdemokratin som garant för trygghet, men i sin avslutning svär han sig fri genom att påminna om att hans egen agenda faller utanför ramen för avhandlingens syfte. 

Med andra ord: Björn Östbring har skrivit en avhandling som i slutänden lika mycket i sitt upplägg som genom sin formulerade kritik illustrerar hur teoretiserande lätt riskerar att hamna i irrelevans genom att undvika obekväma frågor och invändningar.