Han är de papperslösas ombud i litteraturen
Emil Boss dikt växer som en inympad gren ur hans aktivism
Publicerad 2023-08-27
Slaveri och kapitalism går alldeles utmärkt ihop. Det visade den banbrytande forskningsantologin ”Slavery’s capitalism” som kom för några år sedan. Tidigare rådde uppfattningen att kapitalismen gjorde de feodala förhållandena olönsamma, men där framhävdes slaveriet som ett av den industriella revolutionens mest ekonomiskt effektiva verktyg. Mellan 1810 och 1850, till exempel, växte kvantiteten bomull slavar plockade med hisnande 400 procent. Det som ökade produktiviteten var inte maskiner – utan tortyr och hot.
Detta kan tyckas som en märklig sak att börja med i en recension av en nyutkommen diktsamling. Men faktum är att Emil Boss ”Kompression” – som samlar vittnesmål från papperslösa på arbetsmarknaden – får mig att tänka på just slaveri. För hur beskriver man annars den man som byggde Mall of Scandinavia under 30-timmarspass, som tvingades gå till kontoret och ta tempen om han var sjuk?
Precis som nordstaternas bankväsende växte fram ur sydstaternas blomstrande slavplantage har våra köptempel och vårt tjänstesamhälle uppstått ur grymheter framvuxna ur varandra – det som vi med en eufemism kallar gig-ekonomin. Ta bara alla de ukrainare som vittnar om chefer som hotar att mörda dem om de går med i fackföreningar eller vägrar ha sex.
Emil Boss har tidigare skrivit två enastående diktsamlingar om att jobba på Systembolaget. De utgick båda från personliga erfarenheter men poängen var att ställa det teoretiska i centrum – industrikapitalismens löpande band som ringlar in i tjänstesektorn. I den nya boken finns en liknande undertext: titeln syftar både på effektiviseringen av arbetet, globaliseringen – och förminskningen av människan. Dock skiljer sig ”Kompression” genom sitt akuta anslag. Boken består av korta berättelser som Boss samlat ihop genom arbetet i Solidariska byggare och den juridiska hjälp han har givit åt papperslösa i Syndikalisterna. Resultatet är en kör av röster uppställda i strofer och en djupt drabbande dokumentärpoesi.
”Kompression” är liksom Boss tidigare böcker en konceptuell diktsamling som arbetar med kontrastverkan. De större textsjoken, vittnesmålen på opaginerade sidor, avbryts regelbundet av enradingar med enbart gemener. På dessa sidor rinner en tunn lavaström som glöder mot den stålgrå estetiken i berättelserna från gig-ekonomin. Emellanåt sprängs också svartvita bilder av kroppsarbete in i texten.
Det är effektivt: som läsare tycker man sig se Mall of Scandinavia som en modern Keops pyramid, bärskogar som samtida bomullsplantage och trälar på elmoppe. Det är experimentellt, men så lättillgängligt att en nyanländ skulle kunna stava sig igenom texten. På så sätt får Boss mig att tänka på 1930-talets kortlivade försök till ”socialmodernism”. Där formexperimenten inte syftade till att skriva för en liten elit – utan att håva in de uthungrade massorna i litteraturen.
Inom litteraturkritiken har det länge ansetts tabu att koppla samman författarens verksamhet utanför litteraturen med verket. Men med Boss kan det inte hjälpas: alla som någon gång engagerat sig i en flykting vet att det är honom man ska ringa. Hans dikt växer som en inympad gren ur denna aktivism. Det är också ur sin moraliska resning – av att vara de papperslösas ombudsman i litteraturen – som den humanistiska borduntonen stiger i diktsamlingen.
När jag läser ”Kompression” upplever jag att en formlöst expanderande fabrik väller fram ur texten. Boss får mig att önska att den brann ner till grunden.
