Djupt nere med Costeau
Petter Lindgren gläds åt en havsnära poesidebut
Publicerad 2017-05-28
När jag var liten var det nästan jämt Cousteau på tv. Alltså den franske dykaren och fotografen Jacques-Yves Cousteau som hade ett fartyg som hette Calypso och en son som hette Philippe.
Det var inte bara det att man fick lära sig massor om valhajar och andra havsvarelser, utan Cousteau var spännande i sig. Han envisades med att alltid bära en röd mössa, och han verkade så senigt fjäderlätt och fri på något vis. En sådan gubbe kunde man ju bli!
Det gläder mig i alla händelser att hans person nu tas upp till lyrisk behandling, av debutanten Martina Moliis-Mellberg vars diktsamling A tidigare kommit ut i Finland (Schildts & Söderströms) men som nu också ges ut i Sverige.
Moliis-Mellbergs Cousteau tycks dock mera frustrerad än fri, mera av grubblare än grumsare i bottensanden. Efter läsningen av en biografi om Edith Piaf inser han att hans existens som landlevande organism en gång för alla måste få ett slut: ”Han borde vara lycklig, men det är han inte”.
Och inte hjälper det att krypa in i ett hajkadaver, eller att karva gälspringor i halsen. Hans försök att bli ett med Den tysta världen, som hans genombrottsfilm från 1956 heter, har inte varit något annat än halvmesyrer eller substitut, förstår han.
”Cousteau skäms när han rycker i säkerhetslinan. / Det är bara att börja om från början.”
Diktsviten om Cousteau, Ad undas (till vågorna på latin), som väl egentligen låter sig läsas som en fragmentarisk kortroman, eller en punktroman som man kallade formen på nittiotalet, följs av ytterligare två befryndade sviter.
I Alfa Cassiopeia söker diktjaget finna vägen ut genom att ta sig in under en älskarinnas hud, en blodig historia på det hela taget, och i Atlas möter vi just titanen Atlas som tröttnat på att knäa under himlavalvets tyngd. Tänk om hans straff bara är en stor bluff, en luftaffär?
”Han prövar försiktigt, en lillfingerspets. Rädslan som ett hölje över kroppen. En närmast obefintlig rörelse, men den kräver all hans kraft. Han vet att det är nu allt kan rämna.”
Det är inte ofta numera som finlandsvenska debuter tar språnget över Östersjön, tyvärr, men så svingar sig Moliis-Mellbergs A också obehindrat som en sillgrissla mellan havets djup och himlens blå, och hon skriver med en imponerande lätthet om gestalter som på ett eller annat vis försöker frigöra sig från livets tyngd eller olika sorters begränsningar.
Möjligen skulle man önska lite mer av eget självöverskridande från författarens sida, mer av satsdelsvåld och klangmässiga stolleprov. Bildledet har hon så att säga redan baxat i hamn, här finns stoff och djuphavsbranter nog, men något säger mig att skärpan kan vässas ytterligare.
Förhoppningsvis sker det redan i nästa bok, som ju enligt alla kända naturlagar inte kan heta något annat än B och innehålla titlar i stil med Betakaroten, Betelgeuse och Beagle.
