En roman där innehåll och form aldrig möts
”Olof Palmes gata” vill vara en idéroman men karaktärerna blir bara megafoner för dess teser
Publicerad 2022-11-02
Sveriges agerande under andra världskriget är ett historiskt sår. Vi blev aldrig ockuperade men skamfläcken, att släppa igenom tyska trupper, går inte att tvätta bort. Var det feghet, sympati för nazismens sak eller beslutsamhet att till varje pris bevara Sveriges suveränitet?
Tanken på att Belarus i detta nu kan vara Sverige av 1941 slår mig under läsningen av Henrik Petersens debutroman Olof Palmes gata.
Visst handlar den om statsministermordet.
Petersen drar en rak linje från interneringsläger för kommunister och oliktänkande i Sverige under andra världskriget till den Nato-understödda grupperingen Stay Behind som verkade under kalla kriget och in till Palmehatet i konservativa delar av poliskåren. Inget av detta är nytt, allt som redovisas går att slå upp och läsa mer om någon annanstans.
Petersen väljer romanformen men den gifter sig aldrig med innehållet. Gestaltningen befriar inte, blir tvärtom en klumpig boja. Den digra faktamassan styckas upp. Romanfigurerna får i uppgift att framföra informativa monologer som silas genom deras temperament och berättaren Östens varseblivning. Med storögd naiv förundran sväljer han allt som serveras – från ceviche till konspirationsteorier. Världspolitiken blir som sönderdelad barnmat rakt i hans mun. Någon enstaka gång dristar sig Östen till att ställa en kritisk fast korkad fråga. Resten av tiden förfasas han, försöker hänga med så gott det går, känner sig underlägsen, hanterar mindervärdeskänslor och bryter slutligen ihop fullständigt.
Karaktärerna som ska föreställa kritiskt tänkande intellektuella förblir enbart megafoner för romanens teser
De goda människorna som befolkar Olof Palmes gata tillhör den akademiska vänstern. Flickvännens allvetande mormor Aina sänder på distans i coronatider från sin Parisvåning. Greken Archilochos är nestorn som vet mer än andra. Som läsare är jag tacksam för att befinna mig utanför den klaustrofobiska kronotopen men det jag iakttar fyller mig å andra sidan med irritation och ilska. Karaktärerna som ska föreställa kritiskt tänkande intellektuella förblir enbart megafoner för romanens teser. Man känner hur desperat de vill öppna läsarens ögon men Petersen klarar inte av att rädda texten från konfirmeringsbias och ryggdunkande.
Olof Palmes gata vill vara en idéroman, en politisk roman. Författarens intention är att rikta ljuset mot kommunistskräckens destruktiva påverkan på politiska beslut, från andra världskriget fram till våra dagar. Ofrivilligt blottas i stället vänsterns svårförklarliga blindhet för den ryska kolonialismen. Blicken är så fokuserad på USA:s och Nato:s ondska att allt annat försvinner, trollas bort. Det kämpande folket i Guatemala beskrivs som politiska subjekt i sin egen rätt medan kämparna på ukrainska Majdan skrivs fram som kuppmakare och amerikanska marionetter. Olof Palmes gata är på det sättet en ansvarslös roman.
