Inbrott på gården – där allt nu har förändrats

Sanna Samuelssons roman är utomordentligt mångskiktad och fin

Amelie Björck

helskärm

Efter Sanna Samuelssons debutroman ”Mjölkat” får jag en vision. Jag ser framför mig hur huvudpersonen Ellen sträcker ut handen bakåt genom litteraturhistorien och flätar nävar med Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Dessa arbetarförfattare som gjort samma resa som Ellen från lantgården till staden, för arbete och ett modernare liv. Som skämts på samma sätt som hon gör över gödselstanken i kläderna. Och som undrat när staden gjort dem ledsna och sjuka: finns det något kvar att återvända till?

Ellen far tillbaka till gården där hon växte upp. Det är semester och som i yrsel drar hon dit i sin gamla kärra, fast hon vet att allt sedan länge är nedlagt. De nya ägarna som gjort om gården till en välskött villa är bortresta, så hon går in med nyckeln från krukan. Intar sitt gamla barndomsrum, dricker den nya familjens kaffe. Stannar en dag och en till.

Platsen är densamma men ändå inte när gårdsarbetet fattas. Minnena tar plats. Vi befinner oss i förlängningen av den process som startade i arbetarförfattarnas 30-40-tal, då småjordbruken blev olönsamma och storproduktionen efter hand tog över. För Ellens familj slutade allt slit med auktion av djur och maskiner.

Det är en utomordentligt mångskiktad och fin roman Sanna Samuelsson skrivit. Precis som arbetarförfattarna binder hon flyhänt ihop samhällsprocessen med berättarjagets personliga utvecklingshistoria.

Vi förstår att Ellen också sörjer en havererad relation i stan. På köpet serveras en av de bästa skildringarna av lesbiskt sex jag hittills läst. Akten präglas i minnet av närheten till kor. Det går från ett fingermjukt graviterande till hela handen in som vid en ko-insemination. Fram och tillbaka löper bildflödet mellan ko och människa. En ärlighet där, i hur kroppen vet allt vad en hand kan göra. Älska och självsvåldigt dominera.

På andra ställen i romanen framträder kritiken mot djurhållning mer renodlat, men skuggat av lojaliteten med föräldrarnas slit och ständiga omsorger om djuren. Konflikten kring hur kor ska leva och dö har många sidor.

Det jag särskilt tycker om med romanens bildspråk är att det oupphörligt upprättar likvärdiga relationer mellan arterna. Här finns ingen tom symbolik, som när en generisk fågel står för frihet. Det finns kunskap om djurens värld: när en tanke om bladlöss blir symboliskt talande är det utifrån vetskapen om att de klonar sig. De behöver inte ge sig in i något relationsspel med andra. Vilken vila det vore.

Jag gillar också artöverskridandets knashumor. När Ellen funderar på sin relation till kor släpper författaren hennes tankar på lustfyllt grönbete. Relationen, spekulerar hon, bygger på delad tarmflora: rikt folk betalar numera för att få ”fekala transplantationer” från välmående donatorer insprutade i tarmen, i hopp om att själva bli lika lyckliga. Ellen fick en gång ett stänk kodiarré i mungipan och råkade slicka och svälja. ”Jag tror att det kan ha påverkat mig, att det var därför jag blev som jag blev. Att kons tarmflora levde vidare i mig med sina psykologiska egenskaper: flockmentaliteten, fegheten, det domesticerade. Så att jag blev sån.”

Feg skulle jag dock inte kalla Ellen. Hon verkar rätt obrydd om romanens spänningsmoment: att den nya familjen när som helst kan komma hem. I ett alltmer ovårdat tillstånd lever hon på, med sin relationssorg, sin återknutna vänskap med barndomsgrannen Max (han som stannade kvar) och med allt som surrar, krälar och doftar.

Det som pågår är ett läkande och ett uppskjutet avsked – på ett personligt plan och på ett plan som rör oss alla i ett landskap som förändras.