Ett batongsosse-epos som ibland glimrar till

Med ”Så var det med det” ska Jan Emanuels inflytande i sociala medier växlas in i politisk makt

Mattias Beijmo

helskärm

Reportrarna ville inte släppa frågan om besöket på porrklubben. Så Carl XVI Gustaf ställde sig i sin jaktmundering och städade av frågan som bara en kung kan. ”Vi vänder blad”, instruerade han, och undvek därefter alla svåra frågor. ”Så var det med det”, som Jan Emanuel skulle ha sagt.

Kungens varumärke är intakt; hans popularitet har bara ökat sedan bladet vändes. Så har de senaste åren sett ut även för dokusåpakändisen, välfärdsföretagaren och influencern Jan Emanuel. Med hjälp av sociala medier hittade han ett nytt personligt varumärke, långt från kvällstidningarnas artiklar om den fifflande Lamborghini-sossen. Och nu kommer ”Så var det med det”, en memoar där all skit han gjort ska städas av – och utnyttjas – till en ompositionering av varumärket. Jan Emanuels inflytande på Instagram och TikTok ska omvandlas till politisk makt.

En betydande del av ”Så var det med det” är en rapsodisk, anekdotisk uppväxtskildring. Pojkstreck och hemodlat gräs i Gottsunda blir häleri, misshandel och vapenvåld i Visby. Pengar och tjuvheder i Norrtäljes taffliga undre värld blir riskkapital och champagne med Pär Nuder. Klassisk rags-to-riches, men också ett batongsosse-epos med färdiga lösningar för skjutningar och gängkriminalitet: Punktmarkera. Disciplinera. Lås in.

För bara några år sedan skulle bokens idéer och förslag möjligen varit testballonger från den absoluta högerkanten. Nu är de allmängods, en hygiennivå för alla partiföreträdares influencer-influerade utspel på de sociala medier som blivit politikens epicentrum. Jan Emanuel har stor makt över just detta nav. Så om han med ”Så var det med det” lyckas med sin varumärkesförflyttning, kommer Martin Melin inte bli den första partiledaren som vunnit Robinson.

Jan Emanuel är rik, pissar på parkeringsböter och sliter bort miljöaktivister från Essingeleden. Boken förstärker bilden: Han skryter om sin förmåga att ge folk stryk så de pissar på sig. Han kan minsann se om kvinnor är flator, och byter ut ordet ”killgissa” mot ”tjejgissa”. Detta korsklipps med precis lagom mjuka sidor i mötet med sin blivande fru. Bokens scener är ofta som ur en yxig valfilm för ett värdekonservativt, populistiskt parti riktat till det sovande folket.

Som tonåring får han praktik hos den socialdemokratiske riksdagsledamoten Hans Göran Franck. Franck var först kommunist men blev sedan socialdemokrat, precis som Jan Emanuel. Vänsterideologiskt driven men också entreprenör ut i fingerspetsarna; Franck drev en framgångsrik advokatbyrå.

Vi fattar, Franck blir den historiska mallen för nya Jan Emanuel: ekonomiskt stark men också en ideologiskt driven pragmatiker. Som hämtad direkt ur neo-marxisten Herbert Marcuse idéer om en mer mångfacetterad klasskamp, där Jan Emanuels skrytiga TikTok-filmer från Marbella inte automatiskt diskvalificerar honom som arbetarklassens förkämpe.

Både den ideologiska och realpolitiska jämförelsen är svårsmält. Franck arbetade i decennier för flyktingars rättigheter och var övertygad antirasist. Tillsammans med Per Wästberg startade han Amnesty i Sverige. På 90-talet talade han på demonstrationer, mot kortklippta, slentrianheilande pojkar som nu företräder Sverigedemokraterna. I rättssalen försvarade Franck vapenvägrare och desertörer. Och: 68-vårens sittstrejkande demonstranter.

Om nu Jan Emanuel står för något så är det ljusår från Hans Göran Francks traditionella, demokratiska socialism. Det är inte svårt att föreställa sig Francks grimascher när han smakat på Jan Emanuels populistsoppa.

I ett kapitellångt brandtal för nationalism, assimilering och Sveriges kulturella överlägsenhet, utbrister Jan Emanuel: ”Den som saknar värderingar kommer vandra vilsen genom livet”. Jotack. Den vilsenheten syns väl i såväl boken som i Jan Emanuels liv och leverne. Varumärket saknar kärna, självbilden säger en sak, spegeln något annat. Det skadar bokens och författarens trovärdighet.

I Jan Emanuels uppväxtskildring glimmar ändå ibland det ideologiska gestaltandets diamanter. Gottsunda Rude Boys och de andra små- och storkriminella – levande och döda bevis för vem den egentliga fienden är. Tänk om Janne – inte Jan Emanuel – tagit fasta på vad hans vänners livsöden egentligen säger om samhällets makt och medel. Om han låtit bli att konsultera spökskrivare och fylla rummet med tyckare och bara själv berättat om människorna, person för person. Börjat med Tommy Torsken, slutat med sig själv.

Och tänk om kapitlen inifrån socialdemokratins maktapparat gått djupare. Fler sidor om hur partiet blivit en ideologilös karriärsstege från SSU till Rosenbad och lukrativ födkrok för vänskapskorrupta kommunpolitiker. För ja, det är klart att Lamborghinin stack i ögonen på dem. Men Janne, orsaken till att de stöter ut sådana som oss går djupare än våra fina bilar. Det våldet hade du gärna fått borra mer i; socialdemokratins förmåga att misshandla sig själv är outgrundlig.

En sådan, 400 sidor kortare, rå och ofiltrerad version av “Så var det med det” hade nått ända in i folksjälen. För mellan sjoken av fyllnadsmassa finns saker som verkligen känns. Sådant stärker varumärken. Och ibland skapar det statsmän – för Sverige, i tiden.