Boken om Fredriksson är drevets raka motsats

Lotta Fristorp beskriver neutralt mediekampanjen mot kulturhuschefen

helskärm

I mars 2018 tog Benny Fredriksson sitt liv på ett hotellrum i Sydney. Lotta Fristorp hade talat i telefon med honom samma dag, hon hade varit hans presschef på Kulturhuset Stadsteatern och de höll kontakt även sedan han avgått som vd i december 2017. Nu har hon skrivit Benny: Drevet, döden om den mediekampanj som ledde till hans avgång.

Det började med en artikel i Aftonbladet där 40 anonyma skådespelare berättade om sexuella övergrepp de utsatts för under filminspelningar och teaterproduktioner, inte bara på Stadsteatern, men publiceringen ”kom att bli Benny Fredrikssons död” konstaterar Lotta Fristorp torrt.

För Lotta Fristorp är det ingen tvekan om att det var media – på Aftonbladets publicering följde snabbt fler artiklar och krönikor, i många tidningar – som drev Benny Fredriksson i döden. Fristorps berättelse lägger därvidlag inte så mycket nytt till den bild andra gett, Fredrikssons hustru Anne-Sofie von Otter framför allt, och även Aftonbladets dåvarande kulturchef Åsa Linderborg, som i efterhand har beklagat ett par krönikor där hon utan grund anklagade Fredriksson för att ha tvingat en skådespelare att göra abort. Krönikor hon senare säger sig ha glömt.

Men Fristorp har något annat än nyheter att komma med: ett inifrånperspektiv och ett stillsamt, nästan neutralt tonfall som är drevets raka motsats. Hon förnekar inte att Fredriksson var en krävande chef eller att han efter sammanslagningen av kulturhuset och stadsteatern också kunde vara lynnig, otydlig, svår att nå. Han hade haft Stadsteatern ”i sin ficka”, nu hade han ett antal underchefer att dela makten med och det passade honom inte. Fristorp säger inte att detta var en av en av orsakerna till att han hanterade drevet som han gjorde och avgick endast två dagar efter den första artikeln i Aftonbladet, men hon kan berätta att han var förändrad, nedslagen och osäker, redan tidigt hösten 2017, kanske tvivlade han på hela projektet?

Lika stillsamt frågande, utan att ge svar, är Fristorp när hon redogör för Åsa Linderborgs agerande: fick hon verkligen hjärnsläpp? Och glömde hon sen? Men hon uppskattar Linderborg för att hon till sist gick mot strömmen och tog på sig ansvar.

Men strömmen vände överallt efter Benny Fredrikssons död. Direkt efter hans avgång hade till exempel Dagens Nyheter inget gott att säga om hans gärning som teaterchef och vd, tre månader senare utropar runan honom till en av de verkligt stora teatermännen i Sverige, den siste av sitt slag, närmast unik. Avgångsartikeln och runan har visserligen olika skribenter, Kristina Lindquist respektive Leif Zern, men lappkastet väcker ändå obehag, sällan har medias benägenhet att vända kappan efter vinden varit så uppenbar, det skulle i så fall vara strömkantringen efter mordet på Palme.

Lotta Fristorps strama redogörelse för drygt tre månader från december 2017 till mars året därpå är som mest tankeväckande just där, i insikten att det som kunde driva en människa i döden, så fort kan retuscheras och glömmas bort. Kommer media nånsin att lära sig?

Eftersom Aftonbladets roll och tidigare kulturchefen Åsa Linderborg berörs i boken, recenseras den av Ingrid Elam, litteraturkritiker i SVT och Dagens Nyheter.