Prisbelönt drift med USA
Claes Wahlin läser en ovanlig spionroman
Publicerad 2019-01-08
Jag föreställer mig att Hans Berggren långa stunder har njutit under sitt översättningsarbete med Viet Thanh Nguyens roman Sympatisören. Svenskan löper mycket smidigt, Berggren tillvaratar, eller rättare skapar den eleganta formuleringskonsten med alla sina lakoniska kvickheter som präglar stora delar av detta å ena sidan konventionella, å andra sidan unika romanbygge.
Som spionroman kan Sympatisören beskrivas som konventionell. Den anonyme berättaren sitter isolerad i ett vietnamesiskt fångläger och skriver en bekännelse om sitt uppdrag som kommunistisk spion i Vietcongs säkerhetstjänst. Vid den amerikanska kapitulationen kommer han till USA där han fortsätter att spionera på de sydvietnamesiska grupper som planerar att försöka återerövra sitt land från Ho Chi Minh.
Uniciteten består i att denna historia om Vietnamkriget berättas utifrån segrarnas perspektiv. Vietnamkrigets historia, som vår berättare påpekar, har ju till skillnad från i princip alla andra krig, skrivits av förlorarna: USA. Berättarens dubbla roller gör det möjligt att samtidigt ironisera – och det med bravur – över amerikanska beteenden och fenomen.
Här finns en kritisk skildring av en filminspelning inspirerad av Francis Ford Coppolas Apocalypse now, dessutom ett pärlband av underbara ironier; som att USA:s arkitektoniska bidrag till världen är bilparkeringen. Formuleringar om hur berättaren blir utskälld av en vietnamesisk gumma så länge och så uttrycksfullt att han måste titta både på klockan och i ordboken bidrar också till läsarens nöje.
Berättaren har dubbla liv i en mer väsentlig bemärkelse. Hans mor är vietnamesiska, hans far västerlänning. Han är alltså både-och avseende sin etniska och kulturella tillhörighet, vilket hans nu döda mor hävdade.
Men framför allt är han varken-eller. Viet Thanh Nguyen är professor i etnicitet vilket också präglar grundkonflikten i romanen. Krigets hemskheter skildras utan att den ena eller andra parten är så mycket bättre. Däremot befinner sig berättaren i en etnisk, kulturell och politisk situation vars fördelar med att kunna förstå såväl det vietnamesiska som det amerikanska samhället med tiden undergrävs av att inte fullt ut tillhöra någotdera av de två samhällssystemen.
De ganska otäcka tortyrscenerna som bekännelsen leder fram till och avslutar romanbygget samlar ihop tematiken. Den hårda omskolning han har att genomgå när han kommit tillbaka till Vietnam är inte förorsakad så mycket av vad han har gjort, utan vad han inte har gjort. En kluven tillhörighet kan inga sympatier eller handlingar åt det ena eller andra hållet reparera. Hela hans väsen är fäst i ett vakuum, ett slags intet.
”Sympatisören” är en välskriven och spännande roman som förlägger den tudelade tillhörigheten i en konkret och brutal verklighet, om än emellanåt aningen övertydlig i de resonemang där professorn i etniska studier tränger ut romanförfattaren.