Arbetarklassens Kristus

Per Svensson om Göran Greiders pilgrimsberättelse i Joe Hills fotspår

Den 19 november är det hundra år sedan Joe Hill arkebuserades på fängelsegården i Salt Lake City. Hans sista önskan var en flaska grapefruktjuice.

På dödsdagen förra året vallfärdade Göran Greider till den park där Utahs nu rivna statsfängelse en gång fanns. På mobilen letade han fram Bruce Springsteens tolkning av I dreamed I saw Joe Hill last night.

Det är i den sången Joel Hägglund från Nedre Bergsgatan i Gävle gestaltas som arbetarkampens Kristus; förrådd och avrättad, men återkommen från de döda för att gå i främsta ledet i striden för rättfärdighetens rike.

Du är ju död sen många år, säger balladens klentrogne jagberättare. Bossarna fixade fram ett mordåtal och avrättade dig? ”I never died, says he./ I never died says he”.

Balladen om mannen som inte kunde dö skrevs på 30-talet av den brittisk-amerikanske poeten Alfred Hayes och kompositören Earl Robinson. Den har tolkats av artister som Paul Robeson, Pete Seeger, The Dubliners, Joan Baez och, på svenska, Fred Åkerström och Perssons Pack.

Skulle Joe Hill vara förvånad över att en sång om honom förmodligen bidragit mer till att hålla hans namn levande än sångerna av honom? Förmodligen inte.

Ett av Joe Hills mest kända egna verk, vid sidan av refränghöjdaren The preacher and the slave (You’ll get pie in the sky when you die), är balladen The rebel girl. Den skrevs till den unga agitatorn Elizabeth Gurley Flynn. Hon besökte honom i fängelset i Utah när han väntade på att dödsdomen skulle verkställas. Joe Hill ska då ha sagt till henne att han var i ”den ålder då Jesus korsfästes”, alltså 31.

Det var fel. Joe Hill var 35 år våren 1915. Men parallellen var ändå den rätta.

Den politiske förkunnaren Hill förstod sig på sådana saker; det bibliska böjningsmönstret, den evangeliska berättelsens kraft. Han var uppvuxen i en varmt religiös familj och djupt präglad av det sena 1800-talets väckelserörelse.

Också Göran Greider förstår sig på sådana saker. Det är därför han utformat sin biografiska essä om Joe Hill som en pilgrimsresa.

På ett anspråkslöst kontor i Chicago får han hålla i en liten keramikurna. Det sägs att i den urnan har askan efter Joe Hill funnits. Kanske finns det fortfarande lite aska kvar? Greider känner sig högtidlig och tar en mobilbild.  Men är det verkligen rätt urna?

Spelar det egentligen någon roll?

Myter och legender skapar sin egen verklighet. Det är därför gestalter som Jesus och Joe Hill kan återvända från de döda och få evigt liv. Det lilla kontoret i Chicago är högkvarter för det som i dag återstår av IWW, Industrial Workers of the World. Den syndikalistiskt färgade fackföreningsrörelse som den unge svenske arbetaren och sångpoeten Joel Hägglund engagerade sig i sedan han emigrerat till USA och blivit Joseph Hillström, Joe Hill.

Urnan är ”en relik”, skriver Greider och tillägger: ”Varje radikal rörelse har ett drag av religiositet”.

Det är draget, den ur-berättelsen, han letar efter i fyra städer som ”minns Joe Hill”.

Barndomsstaden Gävle är Joe Hills Nasaret. Den kaliforniska hamnstaden San Pedro, utgångspunkten för hans IWW-aktivism i västra USA, blir till Kapernaum. I Salt Lake City, det nya Jerusalem, ställs han inför fariséerna och förs till Golgata.

Och Chicago? 

Chicago är Rom, det kapitalistiska imperiets huvudstad, men också den stad där kulten kring Joe Hill byggs.

När Joe Hill placeras i den religiösa radikalismens och den radikala religiositetens kraftfält elektrifieras Göran Greiders berättelse. Men nu vill han inte bara berätta om legenden, han hoppas också kunna återskapa människan Joe Hill.

Han letar efter honom i litteraturen och arkiven, men även längs gator och i gränder. Varje byggnad, varje adress, som kan förknippas med Joe Hill blir en kultplats som Greider söker upp. Men nästan inget finns kvar att se. Det mesta är rivet och borta. 

Den historiske Joe Hill har lämnat få spår. Stora delar av hans liv i Amerika är höljda i dunkel. Man vet att han kom till USA 1902, överlevde jordbävningen i San Francisco 1906, dömdes till döden 1914 anklagad för att ha mördat en grönsakshandlare och dennes son. Och så finns sångerna, tryckta i IWW:s The little red songbook.

Greider försöker fylla hålrummen i biografin på olika sätt. Han berättar utförligt om den alternativkultur, hobohemia, som skapades av de oräkneliga unga ”migrantarbetare” som liksom Joe Hill luffade från stad till stad i det tidiga 1900-talets USA, på jakt efter jobb och en ljusnande framtid.

Han försöker suggerera fram bilder av vad Joe Hill kan tänkas ha gjort eller tänkt på just den här platsen, i just den här situationen. Han repeterar gång på gång de faktauppgifter han har och de slutsatser han tycker sig kunna dra.

De två sistnämnda strategierna, de lite övertända försöken till inlevelse och de många upprepningarna, försvagar texten, får den att kännas onödigt oformlig och ofärdig.

Mot slutet av boken försöker Göran Greider också bygga en alternativ teori kring den skottskada som var, och är, ett för Joe Hill besvärligt indicium i mordrättegången i Salt Lake City. Den utgår från hypotesen att Hill levde i en homosexuell relation med en yngre svensk man. Här snubblar både författare och läsare över alltför många om och kanske.

Så mycket mer spännande det är när Greider nöjer sig med att ställa den stillsamma frågan om formuleringen ”that glorious land above the sky” i ”pie in the sky”-dängan verkligen bara är satirisk.

Per Svensson

Göran Greider är medarbetare i Aftonbladet Kultur,

därför recenseras boken av Per Svensson, kulturredaktör på Sydsvenskan.