På jakt efter kranier

Biografin om Gustaf Retzius är fascinerande och frustrerande

avFredrik Persson-Lahusen

1 av 2 | Foto: Wikimedia
Forskaren Gustaf Retzius utför antropologiska mätningar 1905.

”Gustafs sista dag i Kairo blev hektisk. På eftermiddagen hade han gjort några inköp i stadens främsta antikhandel, och på vägen tillbaka till hotellet mötte han ’en lång ståtlig beduin’ med ett på ’en gång allvarligt och despotiskt påträngande utseende’ som erbjöd honom att se och ­köpa ’ännu bättre saker’ som han hade i sitt hem i närheten.”

Ibland kan ett ­enskilt citat säga mycket om en bok.

I Skallmätaren – den prisbelönte populärvetenskaplige författaren Nils Uddenbergs redogörelse för naturvetaren, tidningsmannen och akademiledamoten Gustaf Retzius (1842–1919) liv och leverne – är ingen detalj för obetydlig att förbigå.

I Egypten ville huvudpersonen allra helst få fatt i mänskliga kvarlevor. Det blodiga slagfältet i Toski – där den brittiska kolonialmakten slagit ner ett islamistiskt uppror – var för honom främst ”en guldgruva av negerskallar”. Med samma skrupelfria hållning plundrade Retzius övergivna finska kyrkogårdar på jakt efter kranier att använda i sin fysiska antropologi.

Uddenberg använder hela sitt ­vetenskapshistoriska vetande för att skydda sin protagonist från anakronistiska anklagelser om annalkande rasbiologi. 

Visst har han rätt i att ­alla vetenskapsgrenar runt sekelskiftet 1900 tjänstvilligt samlade och kategoriserade i nationens namn. Resonemanget hade dock blivit redligare om också exempelvis idéhistorikern Pia Laskars kritiska och postkoloniala forskning om Retzius och hans kolleger givits utrymme.

Titeln till trots står inte försöken att dra slutsatser om mänskliga karaktärsdrag utifrån kraniets form i centrum för Uddenbergs uppmärksamhet. I stället utvecklar sig boken, som antytts, till en detaljrik total­biografi utan egentlig röd tråd eller avgränsande ramar.

Bland annat bjuds läsaren på målande beskrivningar av den Stockholmssocietet där Retzius – och hustrun Anna, dotter till Aftonbladet-grundaren Lars Johan Hierta – självklart och självgott stod i centrum. Kombinationen av faktiskt och symboliskt kapital och kontakter gjorde paret till ett ­lika omsusat som fruktat inslag i sekelskiftets svenska intellektuella liv. Skildringarna av kotterierna och konflikterna – inte minst sedan makarna vänt liberalismen ryggen och rört sig i konservativ riktning – påminner om att oförmågan att bevara sans, stil och saklighet inte är ett offentligt otyg typiskt bara för vår tid.

Även om Uddenberg ibland spekulerar och psykologiserar yvigt är det lätt att instämma i slutsatsen att Retzius inte alltid använde sin maktställning omdömesgillt. Att han ändå så nogsamt framställs som en (förvisso småtrist) klanderfri forskare är förvånande, men också symptomatiskt för en bok som både fascinerar och frustrerar.

ARTIKELN HANDLAR OM