Rabblande sexuellt uppvaknande
Petter Lindgren läser Daniel Mårs fina diktdebut
Publicerad 2017-01-18
RECENSION. I sin diktdebut Simonillusioner manar Daniel Mårs fram en storhet vid namn Simon.
Detta med hjälp av en schamanistiskt rabblande metod där egenskaperna y fogas till prylen x, till synes på måfå. Greppet är äldre än Klippiga bergen men har utvecklats till något av en surrealistisk sällskapslek, odlad av bland andra Bruno K Öijer i dikten Skisser till ett av Dödens tal, i Medan giftet verkar från 1991 (Wahlström & Widstrand).
Denne Simon sägs till exempel vara ”ett hemligt nätverk / ovan regnbågen, men han är också en allmogemöbel / du stödjer dig emot / när det svartnar för ögonen eller ett genomsnitt på två personer / i varje lektionssal.”
Det där genomsnittet på två personer är dock inte bara ett räkneexempel, utan syftar hos Mårs på det sannolika antalet homosexuella personer i en skolklass. Liknande statistiskt splitter, rörande exempelvis antalet potentiella trafikoffer i en klass eller antalet heroinister in spe, var i svang under min egen skolgång, siffror som ofelbart fick samtliga elever att förfärat eller förundrat se sig om i salen.
Och det är just där, i den mycket unga blicken, i jagblivandet, som Mårs jordar sin framställning. Simon är inte bara ett fång för jagets begär, en sorts tonårens hemlige Mållgan eller låtsasälskare, utan också begäret i sig. En sorts Donald Trump, på sätt och vis, dum och härsklysten, omfattande eller uppfyllande världsalltet med sig själv. Allt är sannerligen inte fagert i Mårs universum, men då och då klämmer han ur sig slående vackra rader, som här: ”Simon / är åkrar / platta, vidsträckta / fruktbara / en åker där svarta kor betar / så här års har de sina kalvar med / en annan åker / där regnet alltid bildar samma sjöar / en tredje där en förfallen lada vilar.”
”Simonillusioner” är en fin debut, och en originell skildring av ett sexuellt uppvaknande. Som diktsamling betraktad framstår boken dock som ojämn och en smula torftig, inte minst klangmässigt, och något säger mig att Mårs skulle komma mer till sin rätt i ett bredare format.
Enligt en inte särskilt vetenskaplig studie utförd framför min egen bokhylla slutar åtminstone tre av tio debuterande lyriker som prosaister. Kanske är Daniel Mårs en av dem?
